Fru talman! Jag måste börja med en liten rättelse. Jag vet att det är många från alliansen som påstår att vi beräknar helt galet när vi räknar på fördelningspolitiken och drar in spädbarn som inte har någon inkomst och allt möjligt i det hela. Men riktigt så är det faktiskt inte. Faktum är att man räknar på dem som är över 18 år och som har en inkomst högre än noll, om jag inte har blandat ihop allting totalt. Det är alltså människor som på något sätt mer eller mindre försöker försörja sig och som gynnas mer eller mindre av alliansens politik.
En annan fråga som dyker upp är konjunkturens roll i det hela. Är det så att den har någon roll i de nya jobben, eller är allting regeringens förtjänst? Det vore kanske bra att få någon form av, inte direkt ödmjukhet, men en liten diskussion kring vad som är vad i det hela.
När det gäller hushållstjänsterna var det väldigt många olika siffror som inte alltid nödvändigtvis stämmer med vad Skatteverket har uppgett. Det handlar dessutom inte om arbetsgivaravgifter utan om en skattereduktion. I vilket fall som helst måste man ställa de miljoner som detta kostar i relation till vad det skulle kunna ha för effekter i andra sektorer om vi i stället försökte skapa jobb på annat håll.
Arbetsgivaravgifter har ni sänkt, säger ni. Visst - men samtidigt tog ni bort den generella nedsättning som fanns för en lönesumma på typ 740 000. Det var en sänkt arbetsgivaravgift som framför allt gynnade småföretag i stället för att man, som nu, fått en massa konstiga regler som gynnar vissa specifika grupper och branscher.
Fredrik Schulte säger hela tiden att de har sänkt skatterna och stärkt välfärden. Min fråga är: Hur då? Det kom liksom aldrig riktigt fram. Är det så att vi har fått bättre kvalitet i offentlig verksamhet? Har vi fått tryggare trygghetssystem, eller på vilket sätt har välfärden stärkts?