Fru talman! Den som har som hobby att lyssna på riksdagsdebatter - jag vet inte om det är många, men det finns säkert några - kanske kan få intrycket att vi bara vevar om varje sak en massa gånger utan att egentligen komma någonstans. Ibland kan även jag få det intrycket, det ska jag erkänna. Det är inte så ofta, men det händer.
När jag läser detta betänkande känns det dock som om vårt envisa tjat om alliansens orättfärdiga fördelningspolitik trots allt gett viss effekt. Ja, inte så att man ändrar själva politiken, men man nyanserar åtminstone retoriken. Tidigare har man oblygt trumpetat ut att större delen av jobbskatteavdraget går till låg- och medelinkomsttagare, trots att undersökningar visar att det är de tre tiondelar av befolkningen som tjänar absolut mest som får mer än hälften av jobbskatteavdraget.
I detta betänkande sägs inte längre så, utan man nöjer sig med att konstatera, korrekt förvisso, att den som tjänar lite får i procent räknat en större skattesänkning. Det är rätt, men det intressanta är väl snarare att den som tjänar mycket fortfarande får mer i kronor räknat. Nåväl, det är i alla fall ett steg framåt, och det är jag tacksam för.
Jag skulle önska att politiken fick genomgå samma nyansering som retoriken. Om det nu är så som man säger att man vill göra det mer lönsamt att gå från fulltidsfrånvaro till hel- eller deltidsarbete vore det smartare att inrikta jobbskatteavdraget på de låga inkomstskikten där det kanske inte lönar sig så mycket att ha ett lågbetalt jobb. Man skulle i stället kunna trappa ned jobbskatteavdraget för dem som tjänar hyfsat.
I så fall skulle man få pengar över att satsa mer på dem som har det sämst ställt. Det skulle till exempel kunna ske genom ett förhöjt grundavdrag. Det är något som inte bara gynnar dem som har ett välbetalt jobb utan också sjuka, arbetslösa, pensionärer och studerande som inte sett så mycket av alliansens skattesänkningar.
Skattereduktionen för hushållstjänster är ett annat exempel på alliansens fördelningspolitiska ambitioner, eller möjligtvis brist på ambitioner. Jag har inte sett någon utvärdering hur det har slagit i Sverige och vilka som har köpt tjänsterna. Om man tittar hur det är i Finland har de rikaste 10 procenten köpt nästan hälften av tjänsterna. Man ger alltså återigen den största skattelättnaden till dem som redan har mest. Det är människor som skulle kunna betala sina städkostnader själva.
Några som däremot ska betala sina kostnader själva enligt alliansen är frivilligarbetarna som gode män, kontaktpersoner, stödfamiljer och övervakare. Som Laila Bjurling redan varit inne på har de vissa kostnader i uppdraget som de får kostnadsersättningar för. De kostnadsersättningarna ska de skatta för.
Allt var frid och fröjd så länge som man hade ganska låg gräns för när man kunde dra av kostnaderna, nämligen 1 000 kronor. Den har man nu höjt till 5 000 kronor, vilket jag i och för sig tycker kan vara motiverat. Det är inte rimligt att Skatteverket ska sitta och administrera småutgifterna. Men man måste ändå vara medveten om att det har blivit ett problem för frivilligarbetarna.
Det är klart att man inte vill bli frivilligarbetare om det är en förlustaffär. Redan nu ser vi att kommunerna har problem att rekrytera dessa frivilligarbetare som gör en fantastisk insats för funktionshindrade och socialt utsatta. Det är något som verkligen borde uppmuntras i stället för att bestraffas.
Man borde se över om man inte kan göra som man gjorde med till exempel dagbarnvårdarna när man höjde beloppsgränsen. Då såg man till att deras kostnadsersättningar blev skattefria. Det är trots allt en ersättning för kostnader och inte en lön. Man skulle kunna göra något liknande för frivilligarbetarna så att man inte slår undan benen för detta viktiga arbete.
När vi talar om avdrag kan jag också säga något om reseavdragen. Det är avdragen för resor till och från jobbet. Dagens system gynnar i första hand bilister och för övrigt mest män och snarare personer i storstadsregionerna än i glesbygden.
Visserligen krävs det i dag att man ska tjäna minst två timmar för att använda bil i stället för andra transportmedel. Men det är en regel som är väldigt svår att kontrollera. Det har också visat sig i stickprovsundersökningar att nära hälften hade begärt för höga avdrag, ofta för att man inte klarade tvåtimmarsregeln.
Problemen med att systemet dels främst stöder bilister, dels är svårt att kontrollera skulle man kunna komma runt om man i stället baserade avdragen på avståndet till jobbet och inte vilket färdmedel man använde. Det innebär att den som använder kollektivtrafik, trots att det kanske är billigare än att ta bilen, ändå får samma ersättning. På så sätt blir det en liten stimulans att resa på ett miljövänligt sätt. Det innebär också att Skatteverket slipper lägga allt sitt krut på att granska om man verkligen har uppnått tvåtimmarsgränsen, sitta och provåka och kolla.
Från Miljöpartiets sida är inte avsikten att systemet ska innebära att man ytterligare skjuter till medel till reseavdragen. Generellt är det inte så klimatsmart att subventionera resande. Däremot innebär det en omfördelning från bilister till kollektivtrafikanter. Om det visar sig svårt att utforma systemet med rimlig hänsyn till glesbygdens förutsättningar får man i så fall se över hur man kan kompensera glesbygdsbor utanför reseavdragssystemet.
En fråga på lite samma tema är frågan om förmånsbilarna. Eftersom förmånsbilarna står för en så stor andel av nybilsförsäljningen har de så klart en stor effekt. Är det miljövänliga eller avgasstinkande bilar som rullar runt på våra vägar?
Tyvärr får vi nog säga att systemet för förmånsbeskattning av de bilarna är huvudmisstänkt i jakten på bovarna bakom att vi har en så tung och bränslekrävande bilpark i Sverige. Därför borde man se över om inte miljöstyrningen kunde öka i systemet. En variant som förekommer i vissa länder är att man låter bilens koldioxidutsläpp få genomslag på förmånsvärdet.
Innan vi lämnar resetemat vill jag också slå ett slag för att cykla till jobbet, om man har rimliga avstånd förstås. I dag är skattesystemet så märkligt inrättat att om din arbetsgivare betalar dig för att sitta inne på ett gym och trampa på en motionscykel behöver du inte skatta för den förmånen. Men om arbetsgivaren i stället håller dig med en cykel där du kan trampa till och från jobbet måste du förmånsbeskattas för det.
Man skulle kunna tro att det är motion som motion. Man skulle kunna tro att det faktum att cykling till jobbet dessutom har miljöfördelar knappast borde innebära att man ska missgynna det. Därför vore det rimligt att man slopade förmånsbeskattningen av cyklar som arbetsgivaren håller med.
Motion som motion. Som vi lite grann tassat in på kan arbetsgivaren erbjuda arbetstagaren motion av enklare värde som till exempel styrketräning, gympa, bollsporter och liknande. Vad som är mindre värde avgörs inte som man skulle kunna tro av en beloppsgräns utan av vad Skatteverket på mer eller mindre goda grunder har kommit fram till är dyra respektive billiga sporter.
Det blir lite märkligt. Det enda raka borde vara att frågan om det är enklare värde eller inte och därmed ska förmånsbeskattas eller inte avgörs av den faktiska kostnaden och att man sätter en beloppsgräns som motsvarar kostnaderna man har för systemet i dag. Sedan lägger sig inte Skatteverket i vilken sport det handlar om.
Det är glädjande att se att alliansen bejakar sin liberala sida, fastän utan att gå så långt som att bifalla en motion. Det vore ett mirakel. Ändå uttrycker den ganska tydligt sitt stöd för en sådan förändring.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation nr 3.