Fru talman! Det är bra att ministern och jag är
överens om att bostadsbidragen ska vara kvar. Men
då måste de också utformas på ett sätt så att de är en
del av bostadspolitiken och kan uppfylla de bostads-
politiska målen. Jag delar till stor del uppfattningen
att minskningen av bidragen beror på att människor
har fått arbete. Men det är naturligtvis inte hela san-
ningen. Det måste nog ministern hålla med om.
En viktig fråga är t.ex. att inkomstnivåerna och
hyresgränserna inte har höjts i bostadsbidragssystem-
et sedan 1996. Däremot har lönerna stigit med 15 %,
och boendekostnaderna har i dag stigit med 4-5 %.
Det betyder att de som får bostadsbidrag är relativt
fattigare jämfört med övriga befolkningen. Det måste
nog också ministern hålla med om. Det är en del av
detta.
Hur gör vi med studenterna? Ska det vara på det
viset med ett fungerande studentbostadsbidrag att det
finns en åldersgräns på 28 år? Av vilken anledning
finns den, eftersom det inte fungerar som det var
tänkt tidigare?
Vad gör vi med alla de ensamhushåll som har
mycket låga inkomster men tyvärr lika höga boende-
kostnader som många andra? 40-50 % av disponibel
inkomst går till hyra. Det kan inte heller vara rimligt,
ministern.
Tyvärr har det nu gått ett eller två år på grund av
att Familjepolitiska utredningen inte har analyserat
bostadsbidragen utifrån de förutsättningar som bo-
stadsutskottet har fört fram i flera betänkanden och
som det faktiskt vädjat om att regeringen ska ta initi-
ativ till.
Ett stort problem med detta är att vi inte har någon
bostadsminister. Det är nu tio år sedan en sådan
fanns. Det är dags för Ingela Thalén, Göran Persson
och andra att fundera på det.