Herr talman! Jag är inte så överraskad om det
uppkommer en smula politikerförakt med tanke på
en del anföranden som hålls här och en del partier
som finns företrädda här i kammaren.
Låt mig kort beröra några frågor. Det här
betänkandet, som handlar om ändrad lagstiftning
för statsanställda, bygger på LOA-utredningen.
Det finns en del målsättningar i den och i
regeringens proposition. De handlar om att
utforma en lagstiftning som är anpassad till en
modern offentlig sektor. Det handlar om att
respektera demokratisk styrning, insyn och
rättssäkerhet.
I propositionen nämns det att detta är ett exempel
på regeringens allmänna strävan att ta bort all
onödig reglering på olika områden i det svenska
samhället. Det är klart, vem är inte för att ta bort
all onödig reglering? Men frågan är om vilken
avreglering som helst är rimlig. Det finns en trend
i dag som handlar om att mjuka upp
samhällsstrukturen, framför allt att mjuka upp
juridiken. Den som skall vara ett skydd när andra
intressen är för starka, som bl.a. skall skydda den
enskilde. Rättssäkerheten kan man inte ge avkall
på genom att hänvisa till att saker måste gå fort,
vara smidiga eller av effektivitetsskäl.
Vi tycker att mycket av det som har skett i den här
förändrade lagstiftningen för statsanställda är bra.
Vi skulle vilja att man hade så likartade
förhållanden som möjligt på arbetsmarknaden,
oavsett arbetsgivare. Vi tycker att det är bra om
man har enkla regler, och vi tycker att det är
avgörande att vi håller rättssäkerheten högt. Vi
noterar att man inte i alla delar håller
rättssäkerheten högt i regeringens förslag. Vi
noterar att man med sin avreglering också
försämrar situationen på ett allvarligt sätt för
många statsanställda, som ibland hade en bättre
situation än den som finns i den privata sektorn.
Jag skall nämna några saker som vi har tagit upp i
motioner och som finns omnämnda i en serie
reservationer som vi har anslutit oss till eller tagit
upp i vår meningsyttring.
Först och främst har vi frågan om information om
lediga anställningar. Vi tycker att det är viktigt och
rimligt att offentliga anställningar alltid
offentliggörs på sådant sätt att man känner till vilka
anställningar som finns att ta. Jag noterar att
utskottet säger: Jamen, offentlighetsprincipen
gäller ju, och varje medborgare har rätt att ta del
av ansökningshandlingarna om man känner sig
förbigången. Därmed avstyrker man vår motion.
Men det handlar i det fallet, när det gäller att
bekantgöra att det finns fria anställningar, inte om
att man är förbigången. Det handlar om att få
information om att det finns någonting att söka, en
rekrytering som sker. Senare har jag möjlighet att
bli förbigången, om jag väl har sökt jobbet.
Jag har mycket svårt att förstå varför majoriteten
avstyrker vårt yrkande när det gäller information
om lediga anställningar.
När det gäller bisysslor finns det en reservation, nr
2, från nydemokraterna som innebär att man
ansluter sig till vår motion A37. Jag tycker att detta
är något mycket viktigt. Det är många saker som är
inblandade där.
Det är ett samhällsintresse att man håller kontroll
på bisysslor. Det kan vara som Peter Kling antydde
att man inom den offentliga sektorn ibland apar
efter löneläget på den privata sektorn. Man är
avundsjuk och man vill ha pengar. Det gör att
många högre offentliga tjänstemän tar extraknäck
på arbetstid där man utnyttjar sin kunskap. Man
ger information, deltar i seminarier osv. Vi ser
dagligen en provkarta på den typen av verksamhet.
Vi anser att det faktiskt bör ligga inom det ordinarie
arbetet att man måste vara restriktiv mot den här
typen av lukrativa extraknäck.
Men framför allt tycker vi att det är en besvärande
situation när höga jurister genom att ta uppdrag
som skiljemän, genom att göra en mängd juridiska
utredningar för företag, inte sedan utan jäv kan
yttra sig om betydelsefulla juridiska aspekter av
svenska samhällsförhållanden. Ett exempel som vi
har åberopat i en motion är just fallet Volvo--
Renault, där inte någon av tre svenska juridiska
experter kunde uttala sig därför att de var jäviga.
Det finns en hel serie skäl till varför vi skulle vilja
skärpa lagstiftningen när det gäller bisysslor.
Vi har en punkt som gäller åtalsanmälan. Där
föreslår man en försvagning. Man säger att man vill
ta bort en del anmälningsplikter för bagatellartade
brott. Men problemet är att man går ifrån ett läge
där man kunde slå upp i lagboken och titta hur det
såg ut i straffskalan. Om t.ex. fängelse förelåg var
det någonting som skulle anmälas. Nu skall man i
stället göra en bedömning och fundera på om det
kan antas föranleda någon annan påföljd än böter.
Det är utomordentligt svårt för den juridiskt
oskolade, men jag tror också för många juridiskt
skolade, att bedöma straffpåföljden. Vi menar att
det leder till en slags rättsosäkerhet i samhället att
vi får mjukare regler i det här fallet.
Lahja Exner tog upp frågan om periodiska
hälsoundersökningar. Jag delar hennes
uppfattning. Det finns flera exempel. Senast såg jag
exemplet Telia. Det finns många andra exempel där
det kommer upp fullständigt obefogade krav på
hälsoundersökningar. Det kan gälla både fysiska
och psykiska aspekter på människan.
Detta leder till godtycke. Det krävs en helt annan
precisering i lagen för att man skall kunna
godkänna regler av denna typ.
Lahja Exner nämnde att en arbetsgivare kan köpa
sig fri enligt 39 § LAS. Tidigare har här gällt 7 kap.