Fru ålderspresident! Jag blir lite förvånad över att Kerstin Lundgren kallar avtalet en present. Det har föregåtts av tunga förhandlingar i flera års tid. Man har diskuterat, debatterat, fört fram synpunkter, lagt fram ståndpunkter och till slut enats om ett avtal. Hur kan man kalla det en present? Jag blir djupt förvånad över det sättet att uttrycka sig om ett så angeläget avtal.
Jag påstår inte att världen kommer att stanna eller stå still, men det kommer kanske att bli ett halvstopp om avtalet inte ratificeras. Det kanske till och med tas bort. Vad är alternativet då? Hur ska EU formera sig i framtiden efter att i flera års tid ha försökt få till stånd aktiviteter på Kuba genom aktiv dialog?
Det här kommer inte att ske på ett år. Det kanske tar tio år. Det kanske tar fem år. Men nu har man verkligen försökt få fram ett avtal som i ordentliga ordalag ska verka för öppenhet mellan EU och Kuba. Då vore det väl märkligt om vi skulle ta tillbaka det, lägga det i byrålådan och låtsas som ingenting. Det känns ju ganska oseriöst - framför allt att kalla det en present. Det kan jag absolut inte skriva under på.