Herr ålderspresident! Det är positivt att Håkan Svenneling ändå är tydlig med att han betraktar Kuba som en enpartistat och en diktatur. Så har det inte alltid varit i Vänsterpartiet, som vi vet.
Faktum är också att det fortfarande inte riktigt är så. Det finns i Sverige en hejarklack för enpartistaten på Kuba. Den kallas Svensk-Kubanska Föreningen, och i den finns det en del personer som är aktiva - och som även har ordförandeposter lokalt - som har kandiderat för Vänsterpartiet och på olika sätt är aktiva i partiet. De håller för övrigt väldigt ofta möten i ABF-huset i Jönköping. ABF är ju en del av socialdemokratin, så det finns en del att göra för arbetarrörelsen i Sverige när det handlar om att hålla en rågång gentemot diktaturen på Kuba.
Bortsett från den kritik som förts fram mot Kubas demokratiska tillkortakommanden och brister håller sig Svenneling fast vid någonting; han måste ju i slutändan någonstans visa att Kuba ändå är okej. Då kommer vi till detta med sociala framsteg.
Faktum är att Kuba var ett av de rikaste länderna i Latinamerika innan Fidel Castro och hans bror startade sin väpnade resning. I dag är Kuba ett av de fattigaste länderna. Man jämför sig i dag i huvudsak med mycket fattiga länder, medan man på den tiden var ungefär i paritet med de rikaste latinamerikanska länderna.
En rad sociala indikatorer pekar på att Kuba nu presterar ungefär lika bra eller dåligt som en rad andra länder i Latinamerika. Skillnaden är att dessa andra länder inte behöver dras med en skäggig diktator i militäruniform vid makten, utan de har en fri press, yttrandefrihet och demokrati. Så varför lyfta fram detta sociala på Kuba som ett sådant föredöme?