Fru ålderspresident! Jag har väldigt svårt att se på vilket sätt vi har vurmat för den kubanska regimen.
Jag känner det otroligt hårt i mitt hjärta när Fredrik Malm beskriver den tortyr som kubanska människorättsaktivister utsätts för. Det beror på att oavsett var, med vilka motiv och av vem som brott mot mänskliga rättigheter begås tänker jag stå upp och säga att det är fel. Det gör att jag inte känner någon vurm över huvud taget för Kuba.
Det som oroar mig är dock de dubbla måttstockar som den svenska borgerligheten har när det kommer till utrikespolitik. Det oroar mig hur man med precision alltid är kritisk och vill isolera Kuba som den ö det är - låtsas som om den inte fanns och gömma den i Bermudatriangeln - men samtidigt lyfter fram andra länder som begår brott mot mänskliga rättigheter och skapa avtal med dem. Ett sådant land är till exempel Israel, som EU har ett associationsavtal med för att underlätta frihandel. Det har man trots omfattande och dagliga brott mot mänskliga rättigheter.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Avtal om politisk dialog och samarbete mellan Europeiska unionen och dess medlemsstater, å ena sidan, och Republiken Kuba, å andra sidan
Det är dessa måttstockar hos den svenska borgerligheten som jag faktiskt inte förstår. Jag förstår inte hur man kan tycka att det är okej i Israel och okej i Marocko, hur man kan ha vapenexport till Saudiarabien och hur man kan låta bli att kalla det som händer i Bolivia en statskupp - men Kuba ska man vara på jakt efter. Det är väl det som gör att många i Vänstern känner att vårt arv kanske är tungt men att vi åtminstone ser brotten. Vi hoppas att dialog och samtal faktiskt kan innebära en demokratisering.