Herr ålderspresident! Det är mycket riktigt att läskunnigheten på Kuba är hög. Frågan är vad de kubanska invånarna har möjlighet att läsa.
Det finns tre tillåtna dagstidningar på Kuba.
Den första är Granma - det är kommunistpartiets tidning. Den ser ut som tidningen Proletären i Sverige; den är röd och svart. Den kommer ut varje dag.
Den andra dagstidningen är Juventud Rebelde. Det är kommunistpartiets ungdomsförbunds tidning.
Den tredje är en tidning som heter Trabajadores. Det är kommunistpartiets fackförbunds tidning.
Det är dessa tre man kan läsa. Det räcker att läsa en av dem, så att säga, för det står samma sak i alla tre.
Granma, som grundades 1965, har aldrig under hela sin existens ställt en enda kritisk fråga till en kubansk makthavare, av det enkla skälet att det är kommunistpartiets egen tidning.
Det är just tidningen Granma som varje år presenterar de sociala indikatorer som Kuba skyfflar in i det internationella systemet och sedan sprider till Håkan Svenneling och hans partivänner och till andra så kallade progressiva vänsterrörelser i världen för att visa att Kuba är ett land som gör stora sociala framsteg. Detta blir regimen förstås glad för att Håkan Svenneling upprepar i sitt särskilda yttrande i det betänkande vi nu diskuterar.
Men sanningen är ju att det inte går att lita på denna statistik, av det enkla skälet att den är helt omöjlig att kontrollera då det saknas yttrandefrihet på Kuba. Ingen kubansk makthavare behöver sitta i en Agendastudio eller i en CNN-studio och få svåra frågor om denna statistik.
Jag vet inte om Håkan Svenneling blint skulle lita på en statistik som kommer från till exempel mig om den inte gick att kontrollera. Så frågan blir varför Vänsterpartiet år efter år upprepar detta mantra om de sociala framstegen på Kuba när det är helt omöjligt att kontrollera den kubanska statistiken.