Herr ålderspresident! Det var ett tag sedan man stod här.
Debatten om riktlinjerna för den ekonomiska politiken kan lätt bli kortsiktig, och fokus kan lätt hamna på de största konfliktfrågorna i den stundande valrörelsen. Men det här är också ett bra tillfälle att lyfta blicken lite, lite bakåt men framför allt framåt, för att se hur Sverige kan fortsätta vara ett av världens allra bästa länder att leva i - att födas och växa upp i eller komma till - även när världen förändras och ställer nya krav på oss, precis som den alltid har gjort.
Den 11 maj 2000 tog jag till orda här inne för allra första gången. Jag var ersättare i några veckor för Carl Bildt, som var iväg på något av sina många utlandsuppdrag. Jag var jättenervös, och det kändes stort att få en minuts talartid mot dåvarande finansministern Bosse Ringholm. Min fråga handlade om varför det var så svårt och dyrt att bygga bostäder. Finansministern svarade inte på frågan med något förslag eller något politiskt innehåll eller så utan mest genom att i högt tonläge kritisera Moderaterna. Vissa saker är oförändrade sedan den gången för 18 år sedan.
Men på många andra sätt har det hänt en del sedan år 2000. Studenterna som sprang ut häromveckan var bebisar då. År 2000 pratade vi som var vuxna då om hur modernt allting skulle bli. Ni som var barn då, fråga era föräldrar vad millenniebuggen var för något! Vi var besatta av den. Itföretagen blomstrade då, mycket på grund av vår rädsla för denna bugg. Vi använde fortfarande fasta telefoner. Vi tog fram kontanter när vi fysiskt gick till affären. Vi läste tidningen på papper på morgonen i början av mediedagar som var ungefär 24 timmar långa. Få hade då kunnat föreställa sig att vi en dag skulle följa fotbolls-VM på sommaren på var sin liten skärm utan mer sladd än den lilla vita som man har i örat.
Vladimir Putin hade år 2000 just vunnit det ryska presidentvalet för första gången. Få hade då kunnat ana hur han skulle använda den makten 18 år senare. Donald Trump drev faktiskt en presidentvalskampanj också år 2000, om än utan att få den uppmärksamhet han fick senare. Så var det också sex år kvar tills Twitter skulle grundas. Viktor Orbán, som en gång fått stipendium av George Soros för att studera i Storbritannien, var vice ordförande i liberalernas internationella samarbetsorganisation och opponerade sig mot både kommunister och konservativa hemma i Ungern.
EU hade fortfarande 15 medlemmar - mer än på länge, tyckte vi som just hade fått komma med.
Få hade trott på den tiden att fyra borgerliga partier skulle kunna gå samman inte bara om ekonomin utan även om mycket annat och vinna valet 2006 - och bli omvalda 2010 med förstärkt väljarstöd.
Åtta borgerliga budgetpropositioner producerade vi. Det kan låta tekniskt, men de lade grunden för den starka ekonomi som vi känner av än i dag.
Det var en ära att få sitta här inne och rösta för dessa första fyra budgetpropositioner. Det var en ära att rösta för nästa fyra också, även om det var en lite större utmaning i finansutskottet och kammaren på vägen dit.
Men det gick. Det höll ihop, och vi tog här i Sveriges riksdag emot besökare från andra länder som kom för att studera vår starka budgetprocess, som inte tillät regeringens samlade förslag att slitas i stycken eller explodera under parlamentsbehandlingen - vilket kan ske i andra länder - trots att vi så sällan haft majoritetsregeringar. Detta är en ordning som har möjliggjort för den samlade budget som har störst stöd hos svenska folket att också gå igenom i riksdagen och genomföras.
Det var först när socialdemokrater och sverigedemokrater tillsammans försvagade praxis hösten 2013 som detta kom att ifrågasättas i grunden. Och när Alliansens budgetmotion hösten 2014 oväntat vann och regeringskris utlöstes började ett nytt kapitel i svensk politisk historia, som är långt ifrån färdigskrivet.
Men detta får nu andra fortsätta med, när den nyvalda riksdagen samlas i höst. Det har varit roligt, lärorikt och händelserikt att vara med på resan ända hit - från ersättare och ut igen och fram och tillbaka som ledamot, till mötesordförande, sittande där ålderspresidenten sitter nu, med salen full av hundratals parlamentariker från hela Europa när Sverige var ordförandeland 2009, och ända till att själv delta i partiledardebatterna, som första moderata kvinna. Det hade jag inte trott de där vårveckorna för 18 år sedan!
Jag har många att tacka för gott samarbete och väldigt mycket roligt under dessa år: alla vänner i Moderaterna och Alliansen förstås, politiska motståndare, för era bidrag till det demokratiska samtalet, och även alla duktiga tjänstemän här i riksdagen.
Politik är nämligen inte bara att tycka, säga eller skriva. Det är också att göra, genomföra och lagstifta. Tack till alla er som gör politiska idéer till verklighet, eller som, vänligt men ändå bestämt, påpekar för oss när de inte kan bli verklighet!
Det är här, i denna riksdag och kammare, som det avgörs hur stark svensk ekonomi är om 18 år, men också hur stark svensk demokrati är då. Nu, när vår demokrati är i hundraårsåldern, är den faktiskt ifrågasatt. Detta är något oerhört. Här, i ett av världens stabilaste samhällen, där vi har haft fred i över 200 år, har vi på allvar en debatt om hur vi ska klara vår demokrati framöver.
För detta har vi alla ansvar. Auktoritära krafter och röster vinner nu mark. Den politiska debatten förs fortfarande här inne, men också på många andra arenor utanför, även av dem som har helt andra intressen än att bygga Sverige starkt. Vi har alla, särskilt ni som fortsätter till valrörelsen, ansvar för vart den utvecklingen ska leda oss och vad den ska få göra med vår demokrati. Historien har nämligen visat att värden som frihet, öppenhet och demokrati aldrig kan tas för givna utan alltid måste försvaras.
Vi är inte så många här på jorden, alla vi som är svenskar. Vi kan inte konkurrera med storleken, närheten till de största marknaderna, språket eller vädret - utom möjligen den här våren. Men vi har varandra, och vi har alla förutsättningar att fortsätta vara ett av världens allra starkaste samhällen, även 18 år och mer framåt i tiden.
Detta ställer nya krav på oss. Gamla jobb försvinner; det har de alltid gjort. Men nu utmanas vi desto mer av globalisering, digitalisering och robotisering, av Kina, Indien och andra regioner som växer och av en orolig omvärld, där snart 70 miljoner människor är på flykt.
Det finns människor i Sverige som kanske kom den där våren för 18 år sedan men som fortfarande inte har kommit in i vårt samhälle - som fortfarande inte jobbar, inte kan språket och inte står på egna ben. Men det måste alla kunna göra. Det målet får vi aldrig överge. I Sverige måste vem som helst kunna bli vad som helst. Det är så vi bygger ett samhälle som både är starkt och håller ihop.
Vad kommer maskiner att kunna göra om 18 år som människor gör i dag? Vad blir det för arbetsmarknad av det? Vad finns det för jobb då, som inte finns i dag? Har de nya storföretagen sina huvudkontor i Sverige, eller har det blivit för dyrt och krångligt och för svårt att få tag på kompetens? Lär sig alla barn tillräckligt i skolan för att vara med i konkurrensen om de nya jobben? Kan vi kanske bota cancer, och kan i så fall alla som behöver behandlingen få tillgång till den i tid? Är vi med i Nato? Hur fungerar EU? Och hur stark är Sveriges röst i de sammanhang som påverkar oss? Och har vi äntligen kanske börjat bedöma varandra efter vad man gör, inte vem man är, oavsett kön, ursprung eller var man på annat sätt kommer från?
Dessa frågor får inte alltid plats i valrörelsen eller i tv-debatterna, där man bara har några sekunder på sig att försöka göra sin poäng, och det ska skruvas till. Men de kommer att behöva besvaras, och det kan Sverige göra bra.
Valdebatten handlar ofta om problem och konflikter. Men lyfter vi blicken bara lite vet vi att Sverige har bättre förutsättningar än de allra flesta. Sverige kan mer. Vi kan nå längre än vi själva ibland tror är möjligt. Vi kan nå världstoppen, i fotboll men också i ekonomi och som land att leva i för alla. Ta den chansen!
(Applåder)
I detta anförande instämde Michael Svensson (M).