Fru talman! Låt oss gå drygt ett år tillbaka i tiden
och se på den bild av den här konflikten som fanns i
medierna. Bilden var ensidig - all skuld låg på Mi-
losevic i Jugoslavien. Efterhand som tiden har gått
har det blivit allt tystare bland Natoentusiasterna.
Via läckor i medierna får vi information om att
det s.k. TV-kriget inte var så framgångsrikt som man
påstod. Tvärtemot blåljög man opinionen och med-
borgarna rakt upp i ansiktet. De resultat som man
påstod sig ha uppnått hade man inte uppnått. Det ser
vi nu. Av vilka skäl man ljög vet jag inte.
Varför man ska börja lägga ut dimridåer och sek-
retessbelägga vissa uppgifter i 50 år är något som jag
gärna skulle vilja få svar på.
Sedan sade jag att sanktioner som regel är dåliga
instrument, därför att de inte uppfattas som konsek-
venta. Jag ställde frågan om Kina till utrikesminis-
tern. Hennes tystnad måste innebära att hon anser att
Kina lever upp till och respekterar grundläggande
politiska, demokratiska och mänskliga rättigheter.
Om hon gör det är hon att gratulera, för hon är i så
fall faktiskt en av få som kommit till den slutsatsen.
Om hon däremot anser att de inte lever upp till det är
min fråga: Varför försöker vi då inte initiera samma
form av aktivitet mot Kina som man i dag gör mot
Förbundsrepubliken Jugoslavien?
Det kan jag svara på. Jag sade det i mitt förra in-
lägg, Kina är för stort. Jugoslavien är ett lagom litet
land som inte kan göra någon annan i Europa någon
större skada.