Fru talman! Jag tackar utrikesministern för svaret.
Det ger anledning till både kommentarer och följd-
frågor. Min utgångspunkt är att jag under en längre
tid ingående studerat bakgrunden till och utveckling-
en av kriserna på Balkan, och under den senaste
tolvmånadersperioden gjort två besök i Förbundsre-
publiken Jugoslavien.
Utrikesministern talar i sitt svar mycket om Bel-
gradregeringens inblandning i Balkankrigen. I objek-
tivitetens intresse måste det förstås då tillfogas att det
fanns flera inblandade - Kroatien och inte minst dess
nu framlidne president Franjo Tudman, för att ta ett
exempel. Varför åtalades Tudman aldrig inför krigs-
förbrytartribunalen? Varför blev Kroatien aldrig fö-
remål för några mer omfattande sanktioner? Och
varför upphävdes ensidigt vapenembargot mot Kroa-
tien den 10 april 1999?
Jugoslavien utsattes under 1999 för massiva Na-
tobombningar, ett angreppskrig som utgör ett flagrant
brott mot folkrätten och FN-stadgans principer, vilket
bl.a. Sveriges förre statsminister Ingvar Carlsson
påpekat i internationell press, något som svenska
medier och svenska politiker förbigått med besväran-
de tystnad.
Medan militära mål endast i mycket begränsad ut-
sträckning slogs ut åstadkom bombkriget förödande
skador på människor, deras försörjningsmöjligheter,
miljö och hälsosituation. Landets infrastruktur är till
stora delar lamslagen. De knäckta broarna över Do-
nau, föroreningarna i floden och den lamslagna Do-
nautrafiken - företeelser som även drabbat grannlän-
derna - vittnar sannerligen inte om någon insats i
mänsklighetens tjänst utan mera om upplysta despo-
ters tyranni och om underkastelse inför maktspråk.
Utrikesministern säger att de 700 000 flyktingarna
i Serbien får ett knapphändigt stöd från de jugoslavis-
ka myndigheterna. Det är väl knappast ägnat att för-
våna mot bakgrund av att drygt hälften av landets
industriproduktion slagits ut av bomberna. Som jäm-
förelse kan nämnas att endast 7 % av Tysklands in-
dustrikapacitet slogs ut under andra världskriget.
Vid midsommartid i fjol besökte jag staden Nis i
sydöstra Serbien. Där utraderades 40 000 arbetsplat-
ser direkt av bomberna medan ytterligare 40 000
arbetsplatser var så förstörda att det inte gick att utfö-
ra något produktivt arbetet där - allt detta i en indu-
stristad av Göteborgs storlek.
Utrikesministern hävdar vidare att minoriteter tra-
kasseras i Jugoslavien. Här torde en precisering vara
på sin plats, eftersom det förtjänar påpekas att För-
bundsrepubliken Jugoslavien i ordets bästa bemärkel-
se är ett multietniskt samhälle, där 26 olika nationa-
liteter lever sida vid sida, som regel i bästa samför-
stånd. Ett besök i Novi Sad i den norra provinsen
Vojvodina ger utmärkta möjligheter att studera denna
väl fungerande samlevnad.
De av EU beslutade sanktionerna mot Jugoslavien
bör ses som en fortsättning på Natos angreppskrig, en
aggressionshandling med andra medel än vapen. Det
är en uppenbar inblandning i landets interna angelä-
genheter, vilket också framgår av utrikesministerns
svar. Det är inte, som utrikesministern hävdar, möjligt
att genomföra sanktioner som drabbar en misshaglig
regim och samtidigt "hjälpa Jugoslaviens nödlidande"
och "understödja landets demokratiska krafter".
I själva verket ökar nöden och lidandet för vanliga
människor för varje dag som går. Flyktingsituationen
är alarmerande. Tre miljoner människor lever under
fattigdomsstrecket. Att begränsa oljeleveranserna till
enbart oppositionsstyrda kommuner är cyniskt ur
humanitär synpunkt. Utebliven olja drabbar vanliga
människor, exempelvis möjligheterna att upprätthålla
en anständig sjukvård, bostadsuppvärmning och vat-
tenrening.
Ännu värre blir det då man inte ens kan leva upp
till beslutad avgränsning. Sanningen är nämligen att
landets största stad Belgrad, med två miljoner invåna-
re och styrd av oppositionen, inte får tillgång till
någon olja. Varför, Anna Lindh? Och varför ska van-
liga jugoslaviska medborgare som t.ex. vill besöka
gamla föräldrar i Sverige drabbas av visumförbudet?
När utrikesministern sedan säger att de sanktioner
som drabbar befolkningen bör hävas är min fråga:
Innebär detta att Sverige nu är berett att med kraft
verka för ett upphävande av förbudet att leverera
medicinsk utrustning, t.ex. röntgenrör för behandling
av cancerpatienter? Och vidare: Ingår det i Sveriges
ansträngningar och uppföljningsarbete att ta initiativ
till återuppbyggnad av förstörd infrastruktur, arbets-
platser, broar, sjukhus m.m. som är av strategisk
betydelse för det jugoslaviska folkets överlevnad?