Herr talman! För att börja med det allra sista, Le-
na Klevenås, är vi mitt i en förhandling. Hur förhand-
lingen utvecklas och hur vi värderar det förloppet
avgör om vi kommer att skriva på avtalet eller inte.
För att kunna göra den bedömningen måste vi natur-
ligtvis värdera alla de utspel som olika länder gör.
Detta är ett stort avtal, det är mycket arbete att
förstå hur detta sker, och det måste man göra med viss
ödmjukhet. Vi eftersträvar att göra det i öppenhet. Vi
har bjudit in ett antal organisationer att löpande under
hela processen följa arbetet, och vi kommer att utvid-
ga den kretsen av organisationer för den fortsatta
delen av förhandlingarna. Det gör vi inte minst för att
själva bättre förstå och kunna analysera de olika saker
som inträffar.
Att det har varit en brist på demokratisk debatt
kan jag hålla med om, och jag kanske borde ha gjort
mer. Vi har informerat riksdagen i form av skrivelser
och på annat sätt. Men inte förrän Hanna Zetterberg
nu reagerar har vi fått någon reaktion i form av mo-
tioner, debatter och interpellationer. Jag har fått en
skriftlig fråga en gång. Så jag tycker att det är bra att
Hanna Zetterberg har tagit det här initiativet och ställt
en interpellation, och jag ser fram emot att det blir fler
tillfällen att diskutera detta i riksdagen.
Vad gäller kulturen har det framförts stark kritik i
Frankrike. Det har att göra med att man fruktar att det
franska språket nu kommer att hotas. Jag ser ingenting
i avtalet som gör att jag förstår på vad sätt franska
språket skulle hotas. Ingen kommer att tvinga franska
filmbolag att göra språkändringar så att filmerna spe-
las in på engelska.
I Sverige har vi på det här området snarast det
omvända problemet. Jag skulle för min del gärna se
t.ex. att fler finska och norska mediekoncerner ville
intressera sig för svenska tidningar. Så jag kan inte se
att detta är något hot. Skulle det dock vara det kom-
mer vi att överväga att anmäla en reservation till pro-
tokollet. Men i de bedömningar vi hittills har gjort har
vi inte kunnat se något sådant behov.
Än en gång till frågan om positiv diskriminering.
Jag försökte för min del beskriva vad jag menade, och
jag beklagar om jag var otydlig. Om Irland och Sveri-
ge båda konkurrerar om att locka till sig Ericssons
huvudkontor, därför att man har berättat i hela världs-
pressen att man är på marknaden för en ny lokalise-
ring, är det väl bra om Irlands regering och Sveriges
regering skriver på ett avtal som säger: Vi konkurrerar
med allt som man normalt konkurrerar med mellan
länder - utbildningsnivå, företagsbeskattning och
annat. Men vi låter bli att konkurrera genom att un-
derbjuda varandra på miljöområdet och arbetsrätt-
sområdet.
Detta är vad jag menar med att man inför ett för-
bud mot positiv diskriminering. Det är att vi skulle
säga till Ericsson: Om ni lägger er i Sverige slipper ni
MBL och LAS. Det vill jag förbjuda i det här avtalet.
Den här frågan driver Sverige i förhandlingarna. Vi
vill att det skall vara en låt oss kalla det konkurrens-
begränsning mellan regeringarna i fråga om vilka
medel som skall stå till buds när man konkurrerar om
sådant här. Det menar jag kommer att förstärka län-
dernas makt i förhållande till företagen. Företagen
kommer inte längre att kunna spela ut länder mot
varandra när dessa skall locka till sig investeringar.
Hanna Zetterberg frågar också: Hur skall de fatti-
ga länderna kunna värja sig? Detta är ju ett avtal
mellan parter. De parter som tycker att det är bra
skriver på och de som inte tycker att det är bra låter
bli. Än så länge är det rika länder som förhandlar.
Men den dag de fattiga länderna kommer att inbjudas,
när det här t.ex. hamnar i WTO, kommer de att fram-
föra sina förhandlingskrav. De kommer att välja om
de tycker att det är värt att skriva på eller inte. Det är
deras fria val. Ingen tvingas till detta.