Fru talman! När det gäller NGO:ernas möjlighet
att agera under Uruguayrundan måste jag erkänna att
jag inte har någon riktig insyn i det. Det var ju en
lång process som startade på 80-talet och kulminera-
de en bit in på 90-talet. Jag kan inte bedöma när och
hur NGO:erna skulle ha kommit in i den processen,
och om de gjorde det. Jag satt inte i den positionen då
att jag hade insyn i de frågorna. Men jag tror inte att
det här var under den borgerliga regeringen, utan det
började långt tidigare med Uruguayrundan. Det var
en lång process - jag har för mig att det tog åtta år
innan Uruguayrundan var klar. På slutet handlade det
nog mer om själva slutförhandlingarna än om någon-
ting annat.
En annan intressant fråga som Marianne Samuels-
son tog upp är frågan om att i tid agera. Ser vi tillbaka
på händelseförloppet i Europa i sen tid - efter Dayto-
növerenskommelsen - ser vi att vi alla då visste att
Kosovo kommer att bli nästa konflikthärd. Det sade
vi otaliga, eller i alla fall många, gånger i denna
kammare. Vi blev sannspådda - inte därför att vi var
så kloka utan därför att det var mycket uppenbart.
Men vi saknade mekanismer att agera. Vi saknade
tillräckligt kraftfulla mekanismer, och därför håller vi
i Europa nu på att bygga kraftfullare mekanismer för
att kunna förebygga och ta hand om konflikter inom
EU:s ram. Det vore bra om Miljöpartiet slöt upp bak-
om detta arbete som inte minst nu ska ta ett steg
framåt i Helsingfors.