Fru talman! Jag ska börja med att tala om att jag
kommer att dra över min anmälda talartid. Det beror
på den låga nivå som har präglat dagens debatt, på att
man inte kan hålla sig till de utgiftsområden som
diskuteras, att man inte håller sig till de olika förslag
om föreligger och att man i repliker hoppar på de-
battörer som inte har någon replikrätt kvar. Det tycker
jag är skamligt.
Visserligen närmar vi oss en valrörelse. Men
Ingela Thalén godtog allt det som Berit Andnor sade.
Hon hade gått igenom våra förslag inför den här de-
batten och hävdade att Moderata samlingspartiet hade
föreslagit att barnbidragen skulle avskaffas. Om detta
inte är en lögn, så är det en väldigt stor osanning. Det
är lika mycket osanning som att jag skulle stå här och
säga att regeringen föreslår försämringar för funk-
tionshindrade barn för att Ingela Thalén ska ha råd att
betala sin restskatt.
Lars Stjernkvist är socialdemokraternas partisek-
reterare. Han har gått ut och sagt att debatten om
sakfrågor är viktig. Man ska inte slänga sig med an-
grepp på det sätt som präglat tidigare valrörelser. Han
har t.o.m. gått så långt att han har skrivit ett brev till
vår partisekreterare och vädjat om en helt annan de-
battnivå än den som tidigare valrörelser har präglats
av. Jag kan inte säga att jag tycker att socialdemo-
kraternas debattnivå här i dag bådar gott inför den
stundande valrörelsen.
Fru talman! Jag vill först instämma i alla de reser-
vationer som Moderata samlingspartiet har avgett till
detta betänkande. Jag avser dock att yrka bifall endast
till reservation 34 under punkt 30.
Allt färre människor väljer bort möjligheten att
sätta barn till världen. Det förvånar inte mig, inte med
den familjepolitik som förs. Det är inte alls konstigt.
Det politiska område som vi diskuterar är det mest
genomreglerade området som finns. Om jag ska tolka
den medvetna utveckling som har pågått sedan andra
världskriget positivt skulle jag säga att det är en miss-
riktad välmening som har lett oss hit. Även om jag
normalt är en mycket positiv person kan jag i det här
fallet inte göra en positiv tolkning.
Tyvärr finns det från statens sida en långsiktig
strategi som går ut på att styra och reglera föräldra-
skapet. Denna strategi går som en röd tråd genom
varje komplicerat familjepolitiskt bidrag som social-
demokraterna med hjälp av olika koalitioner under
årens lopp har infört. Det är dags att bryta detta för-
mynderi över föräldrarna. Gör vi inte det kommer vi
aldrig att kunna lösa nativitetsproblemen eller skapa
en bra familjepolitik i det här landet.
Förundrat tittar svenska socialister på andra länder
i vårt närområde. Hur kan det födas så många fler
barn där med de urusla familjebidrag som de länderna
har? Jo, först och främst betraktar dessa länder föräld-
raskapet som en viktig uppgift i samhället som bäst
kan skötas av mor och far. Sedan beaktar de den extra
försörjningsbörda som alla föräldrar tar på sig. Via
skattsedeln underlättar staterna i vår omvärld för de
allra flesta föräldrar deras börda att så bra som möj-
ligt sköta sitt viktiga samhällsuppdrag, att lotsa barn.
Så är det inte i Sverige. Belgien är det enda land som
har en ännu högre beskattning på föräldrar än vad vi
har.
Fru talman! Här tar vi inte den minsta hänsyn till
att det kostar mycket att lotsa ett barn till att bli ytter-
ligare en ansvarstagande samhällsmedborgare. Vi
tvingar fyrabarnsföräldrar att betala lika mycket skatt
som en ensamstående som bara har att dra försörjning
om sig själv. Sedan tvingar socialisterna föräldrarna
att uppfylla hårda krav för att komma i åtnjutande av
de familjeekonomiska stöden. Om man inte uppfyller
kraven till punkt och pricka, ja, då får man klara sig
bäst man gitter.
För mig är det, som sagt, inte underligt att alltför
många unga människor undertrycker sin naturliga
drift att skaffa barn. Med en politik som omyndigför-
klarar människor, drar undan förutsättningarna för ett
eget ansvarstagande och som blir accentuerat barnfi-
entlig har socialdemokraterna satt oss i den sjunkande
skuta som ofta målas upp som vårt s.k. välfärdsbyg-
ge.
Föräldraförsäkringen är en del i de familjeekono-
miska bidragen. Redan namnet är ju missvisande.
Man kan väl inte försäkra sig mot föräldrar, eller det
är kanske det som är tanken.
Inom denna försäkring ligger även havandeskap-
spenningen. Vi moderater har krävt att man ska flytta
över den från föräldraförsäkringen till sjukförsäkring-
en. Vi hade tidigare i dag en debatt om sjukförsäk-
ringstalen och den ojämlika fördelningen mellan
kvinnor och män när det gäller sjukskrivningar.
Förra veckan hade vi en lång debatt om gravida
kvinnors möjligheter att bli sjukskrivna när de får
problem med sin graviditet. Vi tror att våra förslag
stämmer helt överens med det EG-fördrag som vi har
att rätta oss efter i det här landet. Det säger att stater-
na ska ta särskilt hand om och måna om de människor
som är gravida beträffande hälso- och sjukvårdsfakto-
rer. Vi borde äntligen erkänna att graviditet faktiskt är
en påfrestning på kroppen. Man borde ha helt andra
möjligheter att vara hemma när man har problem med
sin graviditet. Detta skulle också vara en fördel för
sjukförsäkringen totalt.
Socialdemokraterna har tappat tålamodet med för-
äldrar som inte gör som de vill. De vill att mammor
och pappor ska ta ut lika många föräldradagar. Först
tvingar man papporna att ta ut en månads föräldrale-
dighet, annars går barnet miste om en tid i hemmet,
trots att försäkringskassorna har gått ut i stora kam-
panjer och tillskrivit varenda pappa om att de ska ta
ut föräldrapenning. Jag är själv mamma och har för-
äldradagar att ta ut. Mig har ingen tillskrivit och sagt
att det är dags att ta ut föräldraledigt. Men det är väl
så som det går till i socialdemokraternas Jämställd-
hetssverige.
Trots att man inte har förmått papporna att ta ut
mera föräldraledighet inför man ytterligare en
pappamånad. Många röster inom socialdemokratin
har höjts för att man t.o.m. ska dela föräldraförsäk-
ringen rakt av, 6 ½ månad för mamman och 6 ½ må-
nad för pappan. Inget eget bestämmande här! Är det
frihet för föräldrarna att bestämma hur detta sköts
bäst? Och vilken omtanke om barnen!
Till dessa krav ska också föras förslaget om att
återinföra kontaktdagar. Om man på allvar tror att
föräldrarna själva kan ta ansvar och staten tar hänsyn
till försörjningsbördan vid beskattning av föräldrar
skulle varje ansvarsfull förälder av egen kraft ha ett
ekonomiskt utrymme för att ta ledigt och vara med
barnet på dagis eller i skolan.
Omyndigförklaring, avsaknad av eget ansvarsta-
gande och barnfientlighet är någonting som verkligen
betecknar barnomsorgen. Om mindre än tre veckor
införs i Sveriges alla kommuner, utom i Karlstad, en
maxtaxa i barnomsorgen. I min hemstad Göteborg har
vi redan haft maxtaxa sedan augusti månad, och jag
bävar för alla barn, föräldrar och all personal i hela
Sverige som ska dra samma erfarenheter som vi har
gjort i Göteborg.
I dag står det över 1 300 barn i kö för barnom-
sorgsplats. I ingen del av kommunen kan man garan-
tera plats inom tre månader. På alla dagis ökar bar-
nens vistelsetid. Personalen gick redan innan på knä-
na under trycket av alltfler barn i barngrupperna,
bristen på utbildad personal och stoppet för att ta in
vikarier vid sjukdom.
När terminen började i höstas talade jag med en
barnomsorgsansvarig. Hon sade: Jag har under hösten
inte en enda utbildad person att tillgå om någon av
dem som är anställda skulle sluta.
Rysaren tar inte slut där. Just nu är fyra koopera-
tiv på väg att gå i konkurs. Närmare 20 % av barnen
inom barnomsorgen i Göteborg finns inom alternativa
barnomsorgsformer. Redan i dag är det fyra dagis
som riskerar att gå i konkurs.
Vad kommer att hända med de barnen, och vad
kommer att hända med deras föräldrar? Det står ju
redan 1 300 barn i kö.
Små barn tar mycket tid i anspråk. Om man vill
låta fler lite större barn få tillgång till dagis med
samma personal borde man kunna underlätta för
föräldrar med väldigt små barn - barn upp till tre år,
t.ex. - att vara hemma längre. Vi i de borgerliga par-
tierna vill myndigförklara föräldrarna, ge förutsätt-
ningar för eget ansvarstagande och tillåta barnen att ta
det utrymme de behöver. Därför har vi tillsammans
lagt fram ett paket med förslag som vi kallar "Låt
föräldrarna bestämma". Barnomsorgskontot är en
viktig del där.
Fru talman! Jag ska endast ta upp en punkt till,
och det gäller vårdbidrag för barn med funktionshin-
der.
Barn och ungdomar med funktionshinder bor i
dag i allmänhet hos sina familjer. Dessa barns föräld-
rar har ett särskilt ansvar och bör därför få ett starkare
stöd från samhällets sida än andra föräldrar. Regler
som omgärdar stöd för vård av funktionshindrade
barn bör därför vara mer flexibla än regler för andra
familjestöd.
För många familjer som får beskedet att deras
barn är sjukt eller har ett funktionshinder är den första
tiden präglad av kris och oro. Då kan knappast den
första reaktionen vara att man ska gå till försäkrings-
kassan och ansöka om bidrag. Detta kan vi som lag-
stiftare inte kräva. All tid och kraft läggs på att ac-
ceptera och bearbeta den situation man befinner sig i.
Det är först när man måste konstatera att funktions-
hindret är bestående eller att det tar en avsevärd tid att
rehabilitera som man inser att man behöver och efter-
frågar samhällets stöd.
Detta är det viktigaste argumentet för att bibehålla
en viss retroaktivitet när det gäller ansökan om vård-
bidrag. Det handlar om mänsklig omtanke.
Ett annat starkt argument är att försäkringskassan
inte fungerar så bra som vi alla vill och borde kunna
kräva att den ska göra. Innan försäkringskassan kan
utföra sitt uppdrag på ett tillfredsställande sätt borde
vi inte fatta sådana beslut som den politiska majori-
teten föreslår.
Jag skulle gärna från övriga debattörer vilja höra
vilka argument som ligger bakom detta förslag, som
nu är på väg att gå igenom. Det gäller alltså att slopa
retroaktiviteten vid ansökan om vårdnadsbidrag för
funktionshindrade barn. Inte kan det väl vara att man
vill försämra mer för funktionshindrade barn än för
andra inom socialförsäkringssystemet.