Herr talman! Den ekonomiska brottsligheten har
uppmärksammats i många år. Nu har regeringen gjort
ett utmärkt arbete, enligt min och Miljöpartiets me-
ning, och genom den årliga skrivelsen får vi en redo-
visning så att vi kan följa upp det.
Jag pratar nu om den traditionella ekonomiska
brottsligheten. Där har åtgärder vidtagits och strategi-
er utarbetats såsom redovisats i skrivelsen. Men enligt
Miljöpartiet saknas ett område, nämligen miljöbrotts-
ligheten. Vi kan konstatera att miljöbrott ingår i
ekobrott, vilket både justitieutskottet och regeringen
bekräftar. Men var finns strategin för miljöbrotten i
skrivelsen? Hur skall samordningen ske när det gäller
miljöbrott? Var finns miljöbrottsproblematiken be-
skriven?
Hur har de grupper som tillsatts, nämligen rege-
ringens ekobrottsberedning - en arbetsgrupp inom
Regeringskansliet tillsatt redan 1994 - och de regio-
nala samverkansgrupperna i alla länen, arbetat för att
belysa och bearbeta miljöfrågorna? Svaret är tyvärr,
Lars-Erik Lövdén: inte på något vis!
Ingenting har alltså gjorts för att ta tag i miljö-
brottsligheten. Vid behandlingen av förra årets skri-
velse angående den ekonomiska brottsligheten påpe-
kade Miljöpartiet det här förhållandet både i en mo-
tion och i en reservation, men regeringen har inte
hörsammat det.
Denna gång är det ytterligare tre partier som stäl-
ler upp på reservationen. Det är glädjande.
I årets skrivelse tas miljöbrott upp på två ställen,
först under Effektivare sanktionsregler. Där hänvisar
regeringen till en kommande ny miljöbalk. Det är väl
alla tiders, men en lag, hur bra den än är, kan inte
ändra förhållanden inom rättsväsendet på det viset.
Det krävs en fungerande organisation och framför allt
en vilja att föra mål till rättslig prövning.
I Sverige är miljöbrottsligheten mindre viktig. Bå-
de Norge och Danmark har byggt upp en effektiv
strategi och organisation för att bekämpa dessa brott.
Jag vill ta ett exempel som illustrerar detta. Det är
statistik från 1993. I Danmark anmäldes 494 miljö-
brott. Av dem gick 210 till rättslig prövning. I Sverige
anmäldes 409 miljöbrott, men endast 30 av dessa blev
rättsligt prövade. De här uppgifterna har jag fått från
Polistidningen.
Ute i verksamheten börjar det sjuda underifrån,
och det är mycket glädjande. Det finns både åklagare
och poliser som är mycket engagerade och önskar sig
ett annat system med en helt annan organisation. Det
finns alltså eldsjälar som driver en kamp, men det
räcker inte.
Statsåklagare Stefan Karlmark i Västerås, som är
en av eldsjälarna, säger: Rättsväsendet vill inte ägna
sig åt miljöbrott. Han har i sin bok Miljörätt ur ett
straffrättsligt perspektiv visat på hur en rad miljömål
behandlats. Där kan hans påstående bekräftas. Det
råder total avsaknad av prejudicerande domar, liten
praxis, få domare över huvud taget och mycket milda
straff. Det är ett rättsväsende som är okunnigt om
miljöbrott.
Då undrar jag: Hur stora resurser kommer att sat-
sas på miljöbrott inom den nya ekobrottsmyndighe-
ten? Det är där som jag ser en chans till ett annorlun-
da beteende i framtiden. Vi är positiva till att denna
nya myndighet inrättas.
Jag har summariskt läst Ekobrottsberedningens
rapport. Där står här och där om miljöbrotten. Men
det står på ett ställe att myndigheten endast skall ta
tag i riktigt stora miljömål. Då blir jag också litet
rädd, för även andra miljömål behöver tas itu med i
och med att de inte uppmärksammats tidigare.
Miljöpartiet yrkar bifall till reservationerna 2 och
3. Vi vill att det inom den nya ekomyndigheten inrät-
tas en arbetsgrupp bestående av åklagare, poliser och
miljöspecialister som ägnar sig åt miljöbrotten. Vi vill
att det utformas en nationell strategi för att lösa mil-
jöbrott, där samarbete med berörda myndigheter är
viktigt. Vi vill att utbildning av åklagare och domare i
miljörätt och när det gäller miljöbrottslighet skall ske
i större utsträckning. Polisen ligger före, eftersom det
har inrättats en åttaveckorskurs vid Polishögskolan.
Dit har även åklagare tillträde, vilket borde bli mer
utbrett. Riksåklagaren i sin tur har ordnat en tredagars
grundkurs för åklagare på kammarnivå. Men det är
alltför kort tid. Domare har mig veterligt ingen som
helst fortbildning inom miljörätt.
Tyvärr har de nu 48 miljöpoliserna inte använts
full ut, eftersom det inte finns en organiserad struktur
för deras arbete. På ekoroteln i Malmö finns två mil-
jöpoliser som endast kan arbeta 5-10 % av sin ar-
betstid med miljöbrott. De säger själva att de skulle
vilja ha en arbetsgrupp som endast sysslar med miljö-
brott, ledd av en miljöåklagare som har 3-4 utredare
till sitt förfogande samt nära samarbete med berörda
myndigheter.
För att summera detta skulle jag önska att det i re-
geringens skrivelse under flera av dess utmärkta ru-
briker när det gäller ekonomisk brottslighet också
hade tagit med miljöbrott, t.ex. under rubrikerna Re-
geringens strategi mot den ekonomiska brottsligheten,
Genomförande av strategin, Inriktningen av det fort-
satta reformarbetet, Effektivare myndigheter, Utveck-
lande av myndigheternas kompetens och Styrning och
uppföljning av myndigheternas verksamhet. Det
måste tydliggöras. Människor förstår normalt inte att
miljöbrotten ingår i ekobrottsligheten, därför måste
detta lyftas fram och tydliggöras, annars får vi ingen
ändring till stånd. Alltså: Ta tag i miljöbrottsligheten
och satsa på den vid uppbyggnaden av den nya myn-
digheten!
Jag måste kommentera Gun Hellsviks anförande.
Hon sade att anledningen till att hon inte ställde upp
på vår reservation 2 skulle vara att man inte ville ha
detaljbeslut utan ta stora grepp. Det är precis vad den
här reservationen går ut på: "Utskottet anser mot
denna bakgrund att regeringen bör utarbeta en natio-
nell strategi för bekämpning av miljöbrott." Enligt
utskottets mening var det därför en viktig uppgift för
ekobrottsmyndigheten att ansvara för utredningar om
miljöbrottslighet. Det är precis det som står där som
gäller.
Jag saknar Folkpartiet, Moderaterna och stora
krafter från Socialdemokraternas sida, så att jag inte
nästa gång skrivelsen kommer skall behöva upprepa
detta anförande.