Fru talman! Den här diskussionen i riksdagen har
ju föranletts framför allt av det stora beslag som
gjordes i Norrköping alldeles nyligen.
Regeringen har på olika sätt försökt motverka
barnpornografi -- dels genom en höjning, som
skedde den 1 juli i år, av straffmaximum för
barnpornografibrott, dels genom de åtgärder som
har föreslagits i den promemoria som nu är ute på
remiss. Utgångspunkten för den bedömning som
gjordes i promemorian var att just innehav av
tryckta skrifter och filmer aldrig tidigare har ansetts
vara ett brott, utan man har haft möjlighet att
inneha alla typer av tryckta skrifter och filmer utan
att detta har varit brottsligt. Detta är en viktig
princip i vår tryckfrihets- och
yttrandefrihetsrättsliga lagstiftning. Vid den
tidpunkt när promemorian färdigställdes gjordes
helt enkelt den bedömningen att man utan att göra
avkall på tryckfriheten kunde, genom de åtgärder
som föreslogs, beivra och motverka
barnpornografi. De åtgärderna har ju hittills inte
alls hunnit verka, och vi vet inte vilken effekt de
kommer att få. Min förhoppning är naturligtvis att
de kommer att bli effektiva.
I den härva som senast kommit fram, i samband
med Norrköpingsbeslaget, har det framkommit
vidrigheter som man tidigare knappast hade kunnat
föreställa sig, och det är orsaken till den stora
upprördhet som finns i den allmänna debatten i dag
och som jag verkligen delar.
Jag menar också att det vore fel av mig att säga att
min inställning inte kan ändras. Självklart kan den
ändras under intryck både av ståndpunkter och
ställningstaganden i den allmänna debatten och av
sådant som faktiskt inträffar, alltså hur långt i
vidrighet som man kan gå i fråga om
barnpornografi. Därför säger jag också i slutet av
frågesvaret att vi inte utesluter några åtgärder för
att stoppa hanteringen av barnpornografi, och dit
hör naturligtvis också att vi kommer att överväga
kriminalisering av innehav.