Herr talman! "En av riksdagens viktigaste uppgifter är att kontrollera hur regeringen och myndigheterna sköter sitt arbete. Till sin hjälp har riksdagen en rad redskap.
I grundlagarna står det vilka speciella kontrollinstrument riksdagen kan använda sig av. - - - Riksdagens kontroll ska bidra till att regeringen och myndigheterna följer lagarna, arbetar effektivt och att medborgarna känner förtroende för den offentliga makten.
När man talar om kontroll handlar det ofta om att granska något i efterhand. Men en fungerande kontrollmakt innebär att följa och granska regeringens och myndigheternas arbete på alla olika stadier. Med hjälp av sina olika instrument kan riksdagen granska vad som händer inför, under och efter det att ett beslut fattas."
Detta är ett citat från riksdagens hemsida.
Vi för i dag en diskussion som handlar om hur denna granskningsmakt ska utövas. Vi har hört ett antal svar från de partier som bildar regeringsunderlag. De har också försökt ställa ett antal frågor, men det fråntar dem inte ansvaret för att vara regeringsunderlag.
Det har blivit alltmer uppenbart att regeringens modell med allt hårdare regler i sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna har resulterat i att allt fler står utanför trygghetssystemen. Många sjuka och arbetslösa måste i stället söka försörjningsstöd från kommunerna, och andra står helt utan stöd. Detta är inget annat än ett stort misslyckande för politiken.
Miljöpartiet de gröna har under tiden arbetat hårt för att förhindra de värsta smällarna för de människor vars trygghet dras undan. I arbetsmarknadsutskottet, och även i socialförsäkringsutskottet, har vi under det senaste året medverkat till flera initiativ för att genom riksdagen förmå regeringen att stoppa de värsta effekterna av utförsäkringspolitiken. Under våren har vi till exempel gemensamt drivit på för att förbättra villkoren för de deltidsarbetslösa och för att återinföra den så kallade 100-dagarsregeln som innebär att man under en längre tid än i dag ges möjlighet att söka arbeten inom sitt eget område och på sin bostadsort. Vi har också gemensamt krävt att Försäkringskassans servicekontor ska behållas över hela landet.
I dag debatterar vi och ska besluta om stopp för nya anvisningar till fas 3. Vi vet också, det kom ett besked om det i går, att socialförsäkringsutskottet senare kommer att ta upp det bordlagda förslaget om att förhindra att fler människor utförsäkras ur sjukförsäkringen.
I praktiken innebär båda dessa gemensamma förslag ett slags moratorium. Om vi skulle lyckas förhindra framtida utförsäkringar och nya fas 3-placeringar har vi satt stopp för flera av de mest förnedrande uttrycken för regeringens slag mot sjuka och arbetslösa.
Det vore i sig en viktig markering om att det får vara nog med experiment med utsatta människor. Att dra i nödbromsen är dock bara ett av flera nödvändiga steg på väg mot en hållbar trygghetsförsäkring. Regeringens modell har enligt vår uppfattning nått vägs ände. Det är inte meningsfullt att laga och lappa i ett redan havererat system.
Vi har hört representanter för de partier som utgör regeringsunderlaget säga att inget system är perfekt. Vi gröna säger inte att det finns en väg tillbaka till det som rådde tidigare, med trygghetssystem som byggdes upp i en tid då människor kunde räkna med att ha fast anställning och 40 timmars arbetsvecka under största delen av sitt arbetsliv.
Herr talman! Tiden är mogen för ett modernare system som utgår från individens behov av trygghet på dagens arbetsmarknad, som är mycket volatil. Utgångspunkten måste vara att fler omfattas av de allmänna trygghetssystemen i stället för att vara en del i ett svartepetterspel där människor bollas mellan olika regelverk för olika myndigheter. Vi vill att individens behov av hjälp och stöd för att kunna komma tillbaka till arbetslivet står i centrum. Vi vill ha gemensamma bedömningsgrunder, oavsett om inkomstbortfallet beror på att man drabbas av sjukdom eller av arbetslöshet. Vi har kallat det för arbetslivstrygghet. Nästa steg borde därför vara att införa en lägsta grundersättning i sjukförsäkringen, på samma sätt som det i dag finns inom arbetslöshetsförsäkringen. Ett modernt arbetslivstrygghetssystem måste kombineras med aktiv näringspolitik. Samhället behöver göra stora investeringar för att ställa om till ett långsiktigt hållbart samhälle. Miljöpartiet de gröna är berett att vara en del av den utvecklingen.
Om vi tittar på vad regeringen åstadkommit och vad som lett fram till situationen i dag visar det sig att vi beskylls för att vara ansvarslösa, att vi drar i någon sorts nödbroms eller att vi försöker ta billiga politiska poäng. Det är inte det som är billigt. Det billiga i problematiken i dag är att vi fortfarande inte sett tillstymmelsen till verkliga åtgärder för att få till stånd en förändring av det som gått snett.
Regeringens så kallade jobb- och utvecklingsgaranti för arbetslösa infördes 2007. Sedan började fas 3, enligt tidigare talare, tillämpas 2009, alltså för två år sedan. Jag kommer inte att bolla en massa siffror fram och tillbaka även om det skulle finnas en viss nytta med det. Jag tycker att det tydligt framförts av föregående talare, Ylva Johansson, på vilket sätt det skett och vilka effekter det fått.
I grunden uppstår en fråga från vår sida, och den gäller syftet med fas 3. Enligt regeringen är syftet att långtidsarbetslösa ska erbjudas sysselsättning hos en anordnare med arbetsuppgifter som annars inte skulle utföras och som kan ses som kvalitetshöjande. Det är syftet, men vi ser att resultatet inte på något sätt är så pass mätbart att det går att säga att det haft stor verkan för att uppnå det mål man satt upp. Siffrorna visar med all önskvärd tydlighet att det vid mätperiod efter mätperiod, vid granskning efter granskning, är extremt låga värden vad gäller de människor som lämnar fas 3. Därför måste frågan uppstå, och uppenbarligen har den också gjort det eftersom företrädarna för regeringspartierna i riksdagen formulerat det i en reservation som de yrkar bifall till. Där säger man bland annat att man tillsatt en utredning och att man i den utredningen ska lägga särskild vikt vid om deltagarna i garantin erbjuds aktiviteter efter individuella behov och så vidare. Alltså är det något som är fel.
Jag satt inte i riksdagen under den period som man hänvisar till och där hänvisar till siffror gällande antalet förtidspensionerades - 140 per dag var det visst.
Alliansen har suttit vid makten sedan 2006. När den stora ekonomiska krisen slog till i början av föregående mandatperiod satt jag i riksdagen. Jag beskyllde inte regeringen för den krisen eftersom det var en internationell kris med nedgång. I dag slår man sig för bröstet på grund av uppgången, för att man hanterar uppgången väl. Samtidigt klandrar man Socialdemokraterna för gamla synder. En tidigare minister, Ylva Johansson, säger - vilket jag tycker är klädsamt - att man tittat på det, tänkt om och ska försöka se till att inte återgå till den typen av politik.
Om båda sidor kunde koncentrera sig på vad de kan presentera, vad de kan göra, vad de kan hantera skulle vi kunna få en någorlunda sansad debatt.
Avslutningsvis vill jag säga att jag tror att det i grunden handlar om människor. När vi hanterar siffror och procentenheter fram och tillbaka är det lätt hänt att vi glömmer bort att det handlar om människor. SVT har lagt upp en bloggsida där människor som drabbats av regeringens åtgärder får komma till tals. Jag säger "drabbats", för det är så människorna upplever det. För mig som miljöpartist handlar det i grunden om det som jag tog upp i början av anförandet, om den kontrollmakt som jag som riksdagsledamot har. Det handlar om att kunna säga till och dra i nödbromsen när det gått alldeles för långt, när reglerna är alldeles för otydliga för de människor som drabbas av dem. Då är det vår uppgift att reagera.
Sedan kan de regeringsbärande partierna i riksdagen naturligtvis säga att det inte är konstruktivt, men det är den makt vi har och det är den makt vi utövar.
(Applåder)