Herr talman! Först vill jag framföra mitt missnöje
med att detta kallas för en budgetdebatt. Utgiftsramen
för område 18 är redan fastlagd i riksdagens kamma-
re. Bostadsutskottets möjligheter att förändra inom
den ramen är naturligtvis marginell. Vi får därför
kalla det för ett rejält eftersnack, kort och gott.
Med anledning av detta tänker jag inte kommente-
ra hela budgeten utan bara två viktiga delar där jag
tycker att finansutskottet och senare riksdagen gjort
rejäla misstag. Det ena gäller bostadsbidragen, och
det andra gäller bidraget att förbättra inomhusmiljön i
daghem, skolor och bostäder.
Den kraftiga neddragningen av bostadsbidragen är
fel på flera sätt. Den är ett brott mot skattereformens
intentioner där det sades att barnfamiljer och lågin-
komsttagare skulle kompenseras med höjda barnbi-
drag och höjda bostadsbidrag. Barnbidragen ligger
fortfarande kvar på 1990 års värdenivå, och bostads-
bidragen sänks i två omgångar med nästan 30 %.
I en LO-rapport kunde man nyligen läsa att under
1989-1994 ökade den disponibla inkomsten för den
rikaste tiondelen av befolkningen med 17 %, och den
fattigaste tiondelen minskade sin disponibla inkomst
med 27 %. Att sedan i budgetsaneringsprogrammet
påstå att alla har fått vara med att rättvist betala sin
del är naturligtvis kvalificerat nonsens. Boendekost-
naderna är en av de största påverkansfaktorerna. Att
då göra så kraftiga ingrepp i bostadsbidragen visar på
svag insikt och dålig analys av verkligheten.
Inriktningen av de regelförändringar som gjorts i
bostadsbidragen är i sig inte helt fel. Men att sänka
nivåerna i systemet så drastiskt är oacceptabelt. Re-
geringens konsekvensanalys och presentation av för-
ändringarna som gjordes under våren var under all
kritik. Det gjorde det naturligtvis lättare att köra ige-
nom beslutet i utskottet. Antingen mörkade man för
att inte visa att förändringarna skulle få drastiska
följder, eller så är det så illa som när en talesman för
Socialdepartementet gick ut för några veckor sedan
och sade: Blev det så drastiska förändringar! Det hade
vi ingen aning om!
Konsekvensanalyser liknande de som Postens
ekonom Pia Nilsson presenterat skulle naturligtvis
gjort de kraftiga förändringarna omöjliga att genom-
föra för bostadsutskottet. Tyvärr var det mest intres-
santa i utskottets hantering av frågan hur mycket varje
förändring i bidragssystemet skulle minska statens
kostnader. Bostadsbidragstagarens situation var inte
lika intressant.
En oförändrad nivå på bidragen under 1998 och
1999, som redan beslutats, urholkar värdet av bo-
stadsbidragen med ytterligare 1 miljard, allt enligt
siffror från Socialdepartementet som ännu inte presen-
terats. I bostadsutskottet ställdes ungdomsbostadsbi-
draget mot ytterligare nedskärningar för barnfamiljer-
na. Det är ett orimligt val som visar att det i första
hand inte är regelsystemet i sig utan den kraftiga be-
sparingen i kronor och ören som är det största felet.
Bostadsbidraget för ungdomar blev kvar, vilket
var bra. Men systemet måste göras om. I dag är det ett
utpräglat system för dem som studerar. Ungdomar
med låga löneinkomster klarar inte sitt uppehälle med
dagens system. Inte i något inkomstläge eller på nå-
gon hyresnivå blir den disponibla inkomsten efter
hyran mer än 2 000 kr. För studerande tillkommer
sedan studiebidraget, eftersom det inte är bidrags-
grundande.
Detta måste rättas till. Det kan inte var meningen
att ungdomar som jobbar med låg inkomst, 7 000-
8 000 kr i månaden, skall behöva söka socialbidrag
som komplement för att klara sina boendekostnader.
Då saknar ju bostadsbidraget sin funktion. Det finns
förslag till hur man kan lösa problemen. För att få
rimlighet i fler inkomstlägen där man klarar sin eko-
nomi med enbart bostadsbidrag som komplement
behöver ungdomsbostadsbidraget förstärkas.
I debatten påstås det att om bara räntan faller
sjunker boendekostnaderna drastiskt. Visst är det bra
att räntorna faller. Men det löser långt ifrån alla pro-
blem. Med dagens nästan nollprocentiga inflation blir
varje hyreshöjning en real höjning och varje ned-
trappning av räntesubventionerna en ökad boende-
kostnad.
De stora vinnarna när det gäller sänkta räntor är
människor med stora låneskulder och en god ekono-
mi, de som kan planera sina omsättningar av lån och i
raskt takt amortera sin låneskuld. Detta gäller nog inte
i de flesta situationer där de som är beroende av bo-
stadsbidrag befinner sig.
I ett av de värsta exemplen i Pia Nilssons beräk-
ningar beskrivs situationen för en trebarnsfamilj.
Endast mannen jobbar, och han tjänar 200 000 kr om
året. De bor i en villa på 150 kvadratmeter med en
skuld på 500 000 kr, och tyvärr är lånen bundna till
1999. De förlorar sammanlagt ca 30 000 kr per år
med de besparingar som görs under 1996 och 1997.
Då är även matmomssänkningen inräknad. Att minska
den disponibla inkomsten så drastiskt är ett orimligt
beslut av regering och riksdag.
Nu skall det nya systemet utvärderas innan det ens
trätt i kraft. Det är trots allt bra. Det är ett erkännande
av att något har gått snett och fått orimliga konsek-
venser. Men en utredning hjälper inte de hushåll som
får sina disponibla inkomster kraftigt reducerade. Det
kommer att märkas redan i januari när avin med bo-
stadsbidraget dimper ner i brevlådan. Hur länge skall
de sedan behöva vänta på att få sin situation föränd-
rad? Byråkratins kvarnar mal långsamt.
Det enda rimliga och vettiga i den här situationen
hade naturligtvis varit att låta de gamla reglerna gälla
tills översynen av de nya reglerna blivit klar, förutom
regeln om att bidragen även då skulle ha varit preli-
minära. I Vänsterpartiets alternativa budget fanns det
utrymme för ett sådant handlingssätt, eftersom vi
avsatt 850 miljoner kronor mer än regeringen för
bostadsbidragen. Bostadsbidragssystemet behöver
tillföras nya medel. Översynen av systemet kommer
att skapa nya förutsättningar för en del bidragstagare,
men på de andra bidragstagarnas bekostnad.
När det gäller bidragen för att förbättra inom-
husmiljön i skolor, på daghem och i bostäder har
regeringen tillsammans med Centerpartiet gjort ett
val. Man avbröt den nödvändiga satsningen och satsar
i stället på generella skattelättnader för allsköns hus-
reparationer oavsett ändamål eller inriktning. Nya
verandor på fritidshus eller ombyggnationer med sikte
på ökad bekvämlighet fick gå före fortsatta satsningar
på att förbättra barnens möjligheter att slippa vistas i
sjuka-hus-miljöer. Många kommuner brottas med
ekonomiska problem och anser sig inte ha råd att
åtgärda dessa problem enbart med egna medel. 3
miljarder kronor i skatteavdrag gick bra, men att
fullfölja satsningen på att förbättra inomhusmiljön för
våra barns skull med 600 miljoner kronor var omöj-
ligt.
För att belysa problemen och försöka övertyga om
nödvändigheten med en fortsatt satsning på att få bukt
med sjuka-hus-problemet lyfter jag fram några fakta.
Inomhusmiljön är en av våra viktigaste miljöfrågor.
Vi vistas 90 % av vår tid inomhus, och barnen allra
mest. Allergier och överkänslighet har fördubblats
varje decennium sedan 1960-talet.
En del av denna ökning tillskrivs vår alltmer dåli-
ga inomhusmiljö. Forskningen visar att barn är betyd-
ligt känsligare för miljöföroreningar än vuxna och att
barn reagerar tidigt på en dålig miljö. Man räknar
med att mellan 600 000 och 1 miljon människor bor i
dåliga inomhusmiljöer, och dessutom dör ca 1 200
människor årligen med astma och allergiliknande
sjukdomar som direkt eller indirekt dödsorsak.
Dagissjukan och kontorssjukan dök upp på 70-
talet och har skapat många problem i lokaler där barn
vistas och på arbetsplatser. Problemet med sjuka hus
är en tickande bomb. Byggbranschen startade en
folksjukdom. Det är bara att beklaga regeringens och
Centerns dåliga insikt om problemet och att man i
stället valt andra åtgärder. Här tycker jag att statsmi-
nisterns ord om att ställa om Sverige till ett ekologiskt
hållbart samhälle klingar falskt.
Vänsterpartiet har naturligtvis i sin budget avsatt
medel för åtgärder som syftar till en fortsatt förbätt-
ring av inomhusmiljön.
En rad motioner om bostadspolitikens innehåll
behandlas också i utskottets betänkande. Vänsterpar-
tiet har avstått från att skriva sådana motioner, efter-
som den bostadspolitiska utredningen skulle presente-
ra sitt slutbetänkande i november. Vänsterpartiet
avvaktar remissbehandlingen och regeringens pro-
position. Vad vi däremot ställer krav på gäller de
frågor som den bostadspolitiska utredningen på grund
av direktiven inte fick fundera över, nämligen utveck-
lingen från 1989 och fram till i dag, skattereformens
effekter på boendekostnader och budgetsaneringens
effekter. Det gäller då inte bara den nuvarande rege-
ringen utan även den borgerliga regeringen. Där sak-
nas en analys av fördelningseffekterna mellan boende-
formerna och inte minst mellan de olika inkomstklas-
serna. Höjda hyror realt med 40 % under den tiden är
ett resultat. Den utvecklingen tycks inte stanna upp.
1997 blir hyreshöjningarna i genomsnitt 3 % - en real
höjning, eftersom inflationen i det närmaste är obe-
fintlig. Om regeringen inte lyfter fram dessa frågor i
sin proposition finns det ingen grund för en bostads-
politik med sociala förtecken.
Herr talman! Jag står naturligtvis bakom samtliga
reservationer från Vänsterpartiet, men nöjer mig av
tidsskäl med att yrka bifall till reservationerna 6, 9,
16, 22 och 25.