Herr talman! "Bostadspolitiken är en väsentlig del
av samhällets välfärdspolitik. Att det finns goda bo-
städer i en god boendemiljö är av avgörande betydel-
se för människors levnadsvillkor. I ett gott samhälle
skall barn och ungdomar få möjlighet att växa upp
och utvecklas i stimulerande och positiva boendemil-
jöer." Detta är citerat ur Bostadsutredningens rapport.
"Detta är en rättighet", fortsätter kommittén inför
2000-talets bostadspolitik.
Det här är åsikter som jag tror att vi alla kan dela.
Men hur blir det? Blir det mer än vackra och välfor-
mulerade ord i en utredning? Hur blir det för de en-
skilda människorna i vårt land?
När jag just satt mig till rätta för att försöka samla
tankarna och skriva ned dem inför den här debatten
kring betänkandet Samhällsplanering, bostadsför-
sörjning och byggande ringer telefonen - som en
väckarklocka skulle jag vilja säga. För vilken gång i
ordningen så sker vet jag inte riktigt. Det handlar om
samma problem för människor. Den här gången är det
Lars i Trollhättan som ringer. Han vill att jag i dag
skall berätta för er om hans familj - två makar, som
båda arbetar, och tre barn. De bor i villa med bundet
lån. Det handlar, som ni kolleger i bostadsutskottet
mycket väl förstår, om de nya regler för bostadsbidra-
gen som mött så stort motstånd. Det är ju många som
mött beskedet att det blir försämrade villkor för deras
del. Lars och hans familj saknade i första hand för-
handsinformation, övergångsbestämmelser och rättvi-
sa.
Inga Berggren utmanade mig nyss och hade und-
ringar, samtidigt som hon tillstod att Centerpartiet
värnar om barnfamiljerna. En gång till talar jag om
för Inga Berggren beträffande detta med att se över
bostadsbidragen att jag, som jag ganska tydligt på ett
mycket tidigt stadium i bostadsutskottet sade, inte är
intresserad av att det bara handlar om en del av famil-
jesituationen i Sverige. Detta har jag hela tiden stått
fast vid. Vi i Centerpartiet vill ha en total översyn, om
nu en översyn skall göras. Något annat tycker jag vore
befängt. Då får vi ju bara ytterligare en orättvisa, och
det ställer jag inte upp på.
För att återgå till Lars i Trollhättan vill jag säga att
jag faktiskt var glad över att jag kunde upplysa ho-
nom om att vi i dagens betänkande ger regeringen till
känna att en utvärdering måste göras av effekterna av
de nya regler som beslutats för bostadsbidragen att
gälla fr.o.m. 1997. Om reglerna måste göras om skall
de kunna tillämpas redan under bidragsåret 1997. Det
måste i klartext betyda att arbetet med en utvärdering
egentligen redan är igångsatt. Förslag till nya regler
måste utarbetas på direkten, så att vi kan ta del av
dem redan på bostadsutskottets första sammanträde i
januari. Det är absolut nödvändigt. Det går inte att
bara prata, skriva vackra ord och ha visioner om en
framtida bostadspolitik, om vi inte samtidigt har bra
instrument för att genomföra en sådan.
Beträffande fastighetsskatterna delar jag faktiskt
Inga Berggrens oro för hur det där är för människor -
försämrade villkor och en försämrad ekonomi. En av
mina första motioner här i riksdagen gällde den frå-
gan. Jag är glad över att jag, som jag tycker, fått ge-
hör för mina tankar och kommit en liten bit på vägen.
Man får ju urholka stenen med droppen.
Det största problemet är faktiskt att vi inte får någ-
ra nya pengar tilldelade till bostadsutskottet, såvitt jag
förstår. Ramen för vårt utgiftsområde har riksdagen
redan beslutat om; detta innan vi debatterat området.
Den debattordningen tycker jag också känns otill-
fredsställande.
I Bostadsutredningens rapport sägs det:
"Bostadspolitiken skall skapa förutsättningar för alla
att leva i goda bostäder till rimliga kostnader i en
stimulerande och trygg miljö inom ekologiskt hållbara
ramar" - jag hoppas att Miljöpartiet hör detta - "och
att boendemiljön skall bidra till jämlika och värdiga
levnadsförhållanden och särskilt främja en god upp-
växt för barn och ungdomar." Om vi menar allvar
med detta måste det innebära att de ärenden som vi
har i vårt utskott är ett högprioriterat område i framti-
dens politiska debatter, inte minst här i riksdagen.
Den insikten värmer, eller hur?
Tillbaka till dagens ärende. Från Centerpartiets
sida vill jag uppmärksamma några områden där vi
inte fått gehör, varför jag har reserverat mig. Det
handlar om en samordnad planering för en bättre
miljö och ekonomisk utveckling. Det handlar om
jämställdhetsaspekterna i den fysiska planeringen
samt om länsstyrelseanslagets utformning.
Herr talman! Centerpartiet har i en motion till
riksdagen lyft fram frågan om samordning mellan
fysisk och ekonomisk planering. Vi vill ha ett ökat
engagemang i planfrågor på den nationella nivån, men
vi tycker också att Sverige skall vara pådrivande i
EU. Vi vill ha utökade forskningsinsatser på det här
området. I dag är det oklart vilket eller vilka organ
som har ansvaret för frågor som gäller rumslig plane-
ring. Rumslig planering växer fram som ett nytt poli-
tikområde i EU. I Sverige har det arbetet, tyvärr,
mötts med skepsis, kanske främst därför att vi har
svårt att förstå innebörden. En politiskt sakkunnig på
Inrikesdepartementet lanserade nyligen, såg jag, be-
greppet rumslig planering som
"kommunalrådsplanering". Det förklarar kanske vad
det handlar om, nämligen om att hålla ihop ekono-
miska beslut så att de leder till en god ekonomi, hus-
hållning, som medverkar till utveckling och som är
förenliga med miljömålen.
Herr talman! Jag tror att Centerpartiet i framtiden
möts av bifall till en sådan motion, men i dag får jag
yrka bifall till reservation 26, mom. 24.
I jämställdhetsfrågorna slår vi i Sverige oss ofta
för bröstet och tycker att vi är så väldans bra på det
området. Men riktigt så bra är det inte. Det framgår
när man tittar på verkligheten. Man missar faktiskt
kvinnoorganisationerna, som är en enorm resurs i
Sverige på det här området. I Centerns kvinnomotion
föreslås att samtliga kvinnoorganisationer skall vara
remissinstanser när det gäller planfrågor. Vi vill också
att kvinnors erfarenheter tas till vara ännu mera i
stads- och regionplanering.
Jag tycker att det är glädjande att Folkpartiet,
Vänstern och Miljöpartiet i år håller med mig och
yrkar bifall. Men, Inga Berggren, var finns ni modera-
ter? Och var finns Socialdemokraterna i dessa frågor?
Väntar ni till nästa år, eller diskuterar ni över huvud
taget inte den frågan?
Herr talman! Jag yrkar bifall även till reservation
25 under mom. 23.
I en flerpartimotion har kravet på en översyn av
länsstyrelseanslaget framförts. För närvarande tycker
vi att man tar alldeles för litet hänsyn till befolknings-
talen när man fördelar anslaget från staten. Den ord-
ningen står i kontrast till hur man fördelar kommun-
och landstingsanslagen. Detta är ett problem för de
län som har en kraftig befolkningstillväxt.
Herr talman! Jag står naturligtvis bakom den re-
servationen, men jag avstår från att yrka bifall till den,
eftersom jag faktiskt har fått signaler som tyder på att
det finns en positiv vilja att förändra på detta område.
Men jag kommer att noga följa den frågan.
Jag skall be att få upprepa min inledning:
Bostadspolitiken är en väsentlig del av samhällets
välfärdspolitik. Det skall finnas bra bostäder i en bra
miljö för barn och ungdomar. Men vuxna och även
äldre skall ha ett bra boende.
Vi i Centern anser att det skall finnas en valfrihet i
boendeformer. Och det skall finnas en neutralitet
mellan olika upplåtelseformer. Dessutom tycker vi att
det är viktigt att byggnaderna utformas utifrån ett
estetiskt helhetsperspektiv. Och någon negativ segre-
gation vill vi inte ha.
Jag är övertygad om att vi kommer att få en
mycket intressant debatt - och den har ju redan börjat
- när vi skall börja utforma verkligheten kring Bo-
stadsutredningens förslag.
Till sist, herr talman, kan jag inte låta bli att undra
hur det skall bli för Pelle som jag mötte på centralsta-
tionen här i Stockholm. Det var hans tillflyktsort när
det blev för kallt att sova ute. Jag kan inte heller
glömma besöket på Frälsningsarméns härbärge för
uteliggare här i Gamla stan. Många av uteliggarna är
unga kvinnor.
Bostadspolitiken skall skapa förutsättningar för
alla, även för Pelle och för övriga uteliggare.
Jag kan bara konstatera att det inte är långt mellan
Sagerska palatset och härbärget eller broarna. Och jag
undrar ibland om vi verkligen tar ansvar för alla
grupper i vårt samhälle.