Fru talman! Dagens bostadsdebatt kommer att
handla om dels anslaget till utgiftsområde 18 - Sam-
hällsplanering, bostadsförsörjning och byggande -
dels en lång rad motioner från allmänna motionstiden
med varierande teman inom detta område.
De ekonomiska ramarna för 1997 har redan fast-
ställts av riksdagsmajoriteten, socialdemokraterna och
centerpartiet. Moderata samlingspartiet förordar å sin
sida en annan inriktning av den ekonomiska politiken
och budgetpolitiken. I förhållande till den beslutade
ramen för bostadsutskottet vill moderaterna spara
ytterligare på anslagen till Boverket, räntebidragen,
bostadsbidragen, länsstyrelserna och till Lantmäteri-
verket. Moderaterna förespråkar alltså en annan in-
riktning och kommer därför inte att delta i beslutet om
anslagsfördelningen inom område 18. Detta finns
angivet i det särskilda yttrandet nr 1, som enligt min
mening i den nya budgetprocessen borde få digniteten
som en reservation.
Till betänkandets andra del, som börjar under ru-
briken Bostadsförsörjningen, hänför sig de sju mode-
ratreservationerna, i vilka beskrivs inriktningen och
utformningen av moderat boendepolitik för framtiden.
Detta vill jag ytterligare klargöra. Det är intressant att
se att minister Jörgen Andersson kommer in i salen
här just när jag säger detta. Välkommen hit att lyssna
på detta!
Boendet är centralt för oss alla. Alla har behov av
en bostad, ett hem. Människor efterfrågar olika for-
mer och alternativ av bostäder under skilda perioder
under livet. Som ung är en enklare och mindre lägen-
het tillräcklig för både kassa och leverne. Då jag bil-
dar familj och barnen växer upp blir kanske alternati-
vet egethem det som passar bäst. Bostadsrätts-, hyres-
eller ägarlägenhet kan bli aktuellt alternativ då barnen
flyger ut. Ägarlägenhet är visserligen ingen realitet i
Sverige än, men blir det förhoppningsvis inom en snar
framtid.
Bostadsmarknaden har dessvärre under decennier
utmärkts av omfattande politisk styrning, långtgående
subventionssystem och regleringar. Den förda bo-
stadspolitiken har genom subventioner stimulerat till
överstandard, inte bara ytmässigt utan också så att
många av oss inte längre har råd att betala boendet.
Tillsammans med pålagor från stat och kommun i
form av skatter och avgifter uppgår de svenska hus-
hållens boendekostnader till mer än en tredjedel av
det privata konsumtionsutrymmet, vilket är avsevärt
mer än vad fallet är i övriga OECD-länder.
Fastighetsskatten är en skatt som slår oerhört hårt.
Den senaste höjningen av fastighetsskatten, från
1,5 % till 1,7 %, är i kombination med de kraftigt
höjda taxeringsvärdena direkt förödande. För många
återstår endast alternativet att sälja huset och lämna
det hem och den miljö man trivs i.
Fastighetsskatten drabbar inte bara hushåll med
egnahem och bostadsrätter. Även de som bor i hyres-
lägenhet drabbas. Ca en månadshyra om året går för
en normallägenhet åt till att betala fastighetsskatt.
Fastighetsskattens direkt skadliga effekter för boen-
dekostnaderna borde naturligtvis vara ett av de högst
prioriterade problemen att tackla för Socialdemokra-
terna och Centern, men nej. Man föredrar att sticka
huvudet i busken, och man struntar i att vidta omedel-
bara åtgärder.
Det räcker inte att tillsätta en utredning som skall
utvärdera och se över tekniken som används vid fas-
tighetstaxering. Det räcker inte heller med en reduk-
tion av fastighetsskatten inom vissa nivåer för småhus
eller tillfälliga åtgärder som att hyreshus med värdeår
1988 skall få samma omräkningstal 1997 som 1996.
Nej, det räcker sannerligen inte! Det som behövs
är en ordentlig utredning av och diskussion om be-
skattningen av boendet, så att grunder för taxering,
nivåer och tekniker diskuteras samtidigt. Det går inte
längre att lappa och laga. Det behövs en långsiktig,
hållfast lösning. Ett första steg skulle vara att återgå
till den nivå som gällde före den socialdemokratiska
regeringens höjning 1996 och ett stegvis avförande av
marken från beskattning.
Hur är det egentligen, Lennart Nilsson, inom so-
cialdemokratin? Majoriteten i bostadsutskottet säger
en sak, skatteutskottet och finansutskottet en annan
och finansministern en tredje. Kanske statsrådet An-
dersson kan hjälpa till att reda ut hur det egentligen
förhåller sig? Kommer regeringen med ett reellt för-
slag som innebär en lättnad i fastighetsbeskattningen
för alla, och i så fall när?
Det är också direkt upprörande att konstatera att
socialdemokraterna i bostadsutskottet, trots många
propåer om de orimliga konsekvenser som införandet
av individuella inkomstgränser för erhållandet av
bostadsbidrag kommer att medföra för många barn-
familjer, inte nu är beredda att göra något.
Ett förslag från Kristdemokraterna om att ta ini-
tiativ till att återgå till den sammanlagda hushållsin-
komsten i stället för att ha individuella inkomstgrän-
ser avvisades. Ett konkret förslag fanns också i två
moderata motioner vid utskottsbehandlingen. Detta
förslag hade gjort det möjligt att utan ökade kostnader
i statsbudgeten upphäva riksdagens tidigare beslut och
återinföra behovsprövningen som baserades på hus-
hållets samlade inkomst, men nej, så blev det inte.
Än mer förvånande är att också Centern ställde sig
avvisande och hoppade på det socialdemokratiska
tåget. Därmed är majoriteten med Socialdemokraterna
och Centerpartiet än en gång ett faktum. Talesmän
från Centern berömmer sig ju allt som oftast över att
vara konstruktiva. Jag undrar nu, Rigmor Ahlstedt:
Vart tog konstruktiviteten och handlingskraften vä-
gen?
Jag trodde att Centern värnade om barnfamiljerna,
och speciellt om de hushåll där en av föräldrarna är
hemmavarande och själv tar hand om barnen. Även
för den som är arbetslös eller studerar slår de indivi-
duella inkomstgränserna mycket hårt. Detta kunde
rättas till, så att skevheterna åtminstone inte skulle bli
så orimliga den 1 januari 1997 som de uppenbarligen
blir om reglerna införs. Det hade varit konstruktivt,
och det hade också visat att vi politiker är beredda att
ta tillbaka förhastade beslut, om vi hade gjort någon-
ting redan nu.
Det är inte subventions- och skattesystem som
skall styra människors val av bostad. Enligt min och
moderaternas mening är det hushållens efterfrågan -
inte politikers styrning - som skall bestämma vad som
skall byggas och hur mycket. Politikerna skall skapa
goda villkor och förutsättningar så att människor har
och får möjligheter till en utkomst av ett riktigt arbete.
Det är viktigt att hushållen får en större ekonomisk
självständighet. Därför behövs en växling bort från
subventioner och bidrag till skattesänkningar för
främst låg- och medelinkomsttagare. Den grundsynen
präglar moderaternas ekonomiska politik, och därför
anser jag att boendets och byggandets villkor skall
vara en del av den allmänna ekonomiska politiken.
Dagens bostadsbidrag är ett tydligt exempel på
den rundgång som präglar statens agerande gentemot
familjer och enskilda. Det höga skattetrycket har
drivit upp bostadskostnaderna samtidigt som in-
komstbeskattningen lämnar för litet kvar av lönen att
leva på. Målet bör naturligtvis vara att den enskilde
skall kunna leva på sin lön utan att vara beroende av
bidrag. Som ett led i en sådan utveckling bör en sam-
ordning av bostadsbidragen och övriga socialpolitiska
åtgärder komma till stånd. Denna helhetssyn på de
berörda hushållens totala ekonomiska situation är
nödvändig för att växlingen av bidrag till sänkt skatt
skall kunna startas. Statskontorets nyligen presentera-
de rapport kan vara en början till en sådan helhetssyn.
Bostadspolitiska utredningens förslag om nya
byggsubventioner skulle, som jag ser det, återigen
belasta statens budget och ånyo skapa osäkerhet om
vad som egentligen gäller. Pressen på produktions-
kostnaderna för byggandet skulle upphöra. Kom-
merskollegium, Konkurrensverket och NUTEK pekar
i rapporten Byggsektorn - spelregler för ökad kon-
kurrens just på det förhållandet att subventioner ökar
byggkostnaderna. Därför menar jag att det enda rätta
är att fortsätta minskningen av subventionerna i det
framtida bostadsbyggandet samtidigt som fastighets-
skatten avvecklas. På så sätt fortsätter saneringen av
statsfinanserna, och räntan hålls därmed på en låg
nivå. En låg ränta med fortsatt låg inflation är sam-
mantaget den bästa medicinen för att hålla bygg- och
boendekostnaderna på en rimlig nivå.
Frågor som också tas upp i detta betänkande, och
där Moderaterna har reserverat sig, är kommunernas
ansvar för bostadspolitiken, åtgärder mot segregation
och frågan om bosparandet. I dessa avsnitt hänvisar
utskottets majoritet till den bostadspolitiska utred-
ningens remissrunda och till att eventuella förslag från
regeringen bör avvaktas. Därför väljer också jag att
här i mitt anförande endast ge några principiella syn-
punkter.
Enligt min uppfattning omfattar inte kommunernas
ansvar ägande och drift av bostadsföretag. Skulle
dessutom en kommun gå i borgen för sitt bostadsbo-
lag, uppkommer en jävssituation. På det sättet sned-
vrids den lokala konkurrensen. Genom det kommuna-
la planmonopolet kan kommunen också styra tilldel-
ningen av mark på ett sätt som motverkar verklig
konkurrens. Det finns ett behov av att renodla det
kommunala bostadspolitiska ansvaret till att avse
enbart myndighetsuppgifter.
De tidigare ideologiska felgreppen i bostadsbyg-
gandet, där kvantitet gått före kvalitet, har format
sterila och ensidiga bostadsområden som varit en del i
uppkomsten av boendesegregation. För att i framtiden
undvika att nya problemområden uppkommer, är det
viktigt att ge bättre förutsättningar för ett varierat
byggande. Upplåtelseformerna måste anpassas till
efterfrågan. Kommunala bostadsföretag bör kunna
säljas, så att kommunen kan ägna sitt ansvar åt kärn-
verksamheten omsorg och utbildning - nog så viktiga
åtgärder mot segregation.
Bosparandet anser jag, i likhet med vad bostadsut-
skottet och riksdagen tidigare slagit fast och regering-
en efterfrågat, att staten på något sätt bör stimulera.
En viktig del av en framtida hållfast och långsiktig
bostadspolitik är nämligen att byggherren satsar ett
större eget kapital, oavsett om han/hon som byggherre
väljer att investera i hyreshusbyggande, eget hem eller
bostadsrätt. En i grunden god fastighetsekonomi ger
såväl för den boende i hyreslägenheten som för egna-
hems- och bostadsrättsinnehavaren möjlighet till en
över tiden överblickbar boendekostnad.
Härmed yrkar jag bifall till reservation 5, samti-
digt som jag naturligtvis ställer mig bakom övriga
moderata reservationer och särskilda yttranden.