Herr talman! Först vill jag säga några ord till Tas-
so Stafilidis.
Jag har sett kvotering på ledande platser. Eftersom
de kommunistiska regimerna hade jämställdhet mel-
lan könen som ett stort slagord brukade man placera
kvinnor här och där på synliga platser - självklart
utan att ändra mentalitet, självklart utan att göra det
minsta för att arbetssituationen för kvinnan skulle
vara bättre. Så satt de här kamraterna, de kvinnliga
kommissarierna eller vad de nu var, som ett slags
statister. Det stora maktspelet pågick, vackert, fram-
för deras ögon utan att de kunde påverka på något
sätt.
Tasso Stafilidis bör också veta att jag personligen
har jobbat många år, och tänker jobba så länge som
jag orkar, med integrationsfrågor när det gäller etnisk
mångfald. Jag skulle aldrig någonsin komma på tan-
ken att föreslå mekanisk kvotering. Det skulle vara ett
sätt att skapa hat mot de människor som med lag,
tvångsmässigt, skulle placeras på vissa arbetsplatser.
Det bästa exempel jag har sett i mitt liv, som ty-
värr börjar bli rätt långt, på integration både av in-
vandrare eller etniska minoriteter och av kvinnor i
arbetslivet har jag sett i USA. Där har man jobbat
ordentligt under många år med en bearbetning av
rekryteringsprocesserna, men aldrig någonsin med
mekanisk kvotering. Mekanisk kvotering är en kata-
strof. Det skapar konflikter, och det skapar fördomen
att den diskriminerade är så svag i sig själv att någon
supermakt måste placera den diskriminerade på den
rätta platsen i arbetslivet. Gud hjälpe oss om detta
inträffar. Det är skadligt.
Jag är liberal, och jag vill rädda feminismen från
sådana extrema metoder och överdrivna tankegångar.
Vi är många feminister i Sverige i dag som inte tyck-
er om det försök till monopolisering av feminismen
som Vänsterpartiet driver.
Nu ska jag gå över till någonting annat. Jag yrkar
bifall till reservation 2. Det gäller ny associationsform
för icke vinstdrivande verksamhet.
Jag vill veta vad icke vinstdrivande verksamhet
är. Dessa ord cirklar runt i våra politiska debatter. Jag
vill veta om vi föreslår förlustdrivande verksamhet.
Varifrån kommer den skillnad man gör mellan en
sund ekonomi och socialt engagemang? När jag levde
därborta, i mitt kommunistiska liv, fick vi hela tiden
höra att pengar är djävulen själv. Vid en viss tidpunkt
upptäckte jag att jag t.o.m. hade smittats av detta. När
jag i en film såg en väska fylld med pengar upplevde
jag en stor skräck. Det var indoktrinering - hjärntvätt.
Pengar i sig är ett medel. Vinster är också ett me-
del för att få verksamheten att gå framåt.
Jag vill påminna er om att vi har en socialstyrelse
som kan se till att vård inte bedrivs på ett inhumant
eller icke lämpligt sätt. Vi har ett skolverk som ser till
att utbildning bedrivs enligt lagens regler och enligt
de grundläggande principerna i ett demokratiskt sam-
hälle.
Varför ska man då se vinst i ett företag som har
högt satta sociala mål som en katastrof? Gäller det
bara det faktum att vinsten inte delas? Ska man tvinga
dessa socialekonomiska företag att på en gång inves-
tera allting i verksamheten?
Jag ska påminna er om en sak jag har varit med
om. För många år sedan var jag ledamot i Operasty-
relsen. Det var en klok socialdemokrat - Bengt Gö-
ransson - som hade kommit på tanken att jag kanske
skulle kunna göra nytta där. Jag hamnade där just när
det blivit skandal därför att någon i ledningen för
Operan hade vågat fondera lite pengar som hade
blivit över. Detta betraktades som otroligt illojalt mot
staten, osv.
Vad hände sedan? Vi tvingades använda alla fon-
derade pengar, och snart gick verksamheten mycket
dåligt.
Vad finns det för anledning att betrakta en sund
ekonomisk verksamhet som en farlig verksamhet?
Det finns ingen annan anledning än att man vill hävda
gamla socialistiska dogmer - hjärnspöken. Dem ska
vi bli av med.
Jag har arbetat med mycket engagerade männi-
skor som jobbar på den humanitära arenan i organi-
sationer som hjälper fattiga människor i hela världen
eller gör mycket stora insatser för t.ex. hemlösa män-
niskor i Sverige. Där finns det mycket stränga krav på
att ekonomin ska vara oerhört välorganiserad, redovi-
sad och övervakad. De flesta av dessa organisationer
är förmögna.
Ska vi betrakta dem som faror eller demoner där-
för att de har fonderat mycket pengar? Ser vi inte i
dessa organisationers förmögenheter en garanti för att
deras engagemang kan verka kontinuerligt och på
mycket lång sikt, så att de kan sätta i gång projekt
som sträcker sig över fem eller tio år? Det gäller
mycket stora behov hos fattiga eller undanträngda
grupper.
Jag föreslår att vi en gång tar en ordentlig ideolo-
gisk diskussion kring det fullständigt missvisande
uttrycket vinstdrivande företag.
Vi lever inte på Dickens tid. En skola där man
misshandlar och förtrycker barnen bara för att tjäna
pengar är inte möjlig i Sveriges demokrati. En vår-
denhet där man behandlar patienterna som ett slags
trasor är inte heller möjlig i Sverige, oavsett om den
är landstingsägd, kommunalt ägd eller privatägd. Låt
oss få bort dessa hjärnspöken från den politiska dis-
kursen.