Herr talman! Tasso Stafilidis får mycket gärna
kalla mig för högerkvinna. Jag är högerkvinna, och
det är jag mycket stolt över. Så länge man har en
partiledare som låter sig fotograferas under Lenins
porträtt får man kanske finna sig i att det gamla par-
tinamnet lever kvar ett tag.
Det är roligt att höra att vi i alla fall är överens om
att det är aktieägarna på bolagens stämmor som ska
bestämma hur styrelsen ska se ut. Så är det, och så
ska det vara även i fortsättningen. Självfallet är jag
väl medveten om att det finns mycken kvinnlig kom-
petens i det här landet, som skulle förtjäna att tas
mycket bättre till vara.
Men jag tror som moderatpolitiker och som hö-
gerkvinna inte på att det är vi politiker som ska gå ut
och styra och ställa och bestämma hur människor ska
leva sitt liv - det ska de göra själva. Däremot är det
min uppgift att se till att människor har förutsättning-
ar för att göra karriär. Det har inte kvinnor i Sverige i
någon vidare utsträckning. I det här landet är det
nämligen möjligt endast för ett väldigt litet antal
kvinnor att skaffa sig den avlastning i hemmet som
man behöver för att orka med den enorma arbetsbör-
da och det enorma engagemang som krävs för att man
ska nå samhällets toppositioner i det privata närings-
livet.
Kvinnor gör ofta inte det livsvalet - de vill inte
avstå från familj och från barn. I Sverige finns inte de
möjligheter som finns i Frankrike och USA att få
hjälp med barnpassning, med tvätt och städning och
med allt annat som man måste göra i vardagen men
som det inte finns tid och ork för när man kommer
hem från sitt arbete om man ska nå de positioner som
vi talar om.