Herr talman! Tack för frågan! Det är egentligen en mycket svår fråga att svara på, för alla utvecklingsländer har inte helt och fullt samma syn. Ibland låter det som att alla är helt eniga, men sedan visar det sig att det finns ganska stora skillnader mellan de allra mest fattiga och utsatta länderna och de som ibland kallas utvecklingsländer men som, vilket jag sade tidigare, har en ganska kraftig tillväxt och stor potential och teknisk kompetens att ta en hel del av det här ansvaret själva.
Det finns liksom inte en strategi för alla andra, utan man får försöka bryta ned detta. Vi hade till exempel ett möte med Brasilien för inte så länge sedan och med Sydafrika, och nu blir det möten med Indien och Kina. Det är lite olika strategier där.
Det är klart att det handlar väldigt mycket om tillit. Och det handlar om att just de allra mest utsatta länderna, också ekonomiskt, i många fall kommer att vara de länder som drabbas hårdast av klimatförändringarna och en temperaturhöjning. Det handlar om att vinna deras tillit och säga: Ja, vi är beredda att hjälpa till. Men vi ska inte villkorslöst pytsa ut pengar utan styra dem till projekt som handlar om att bevara skogen, som vi har talat om tidigare, att hitta olika typer av tekniker och teknologier som gör att de också kan utvecklas men på ett miljövänligt sätt, att hitta energianvändning som är mindre resurskrävande och så vidare. Där kan vi bistå med pengar men också med tekniköverföring och kunskapsöverföring. Det är ett samtal som ständigt pågår. Jag håller helt med frågeställaren om att det här är oerhört viktigt, för det bygger mycket på tillit. Jag tror inte att det var det som Irene Oskarsson avsåg med frågan, men det är som sagt en splittrad bild av de andra länderna. Man får närma sig dem lite grann var för sig, och det försöker vi också att göra.