Fru talman! Vi ska i dag debattera energipolitiken och i någon mening kanske också summera den intensiva period vi har haft under våren, då förhandlingar och utspel om energipolitiken har varit ett återkommande tema. Chansen och möjligheterna att få en historisk blocköverskridande överenskommelse om energipolitiken fanns faktiskt under några få veckor, men regeringen satte tyvärr det kortsiktiga partitaktiska intresset framför det långsiktiga behovet av en stabil energipolitik.
Det var synd eftersom de utmaningar som vi har på klimatområdet och det energipolitiska området onekligen kräver långsiktiga beslut om styrmedel och målsättningar, inte minst för att industrin ska kunna veta vad som gäller för framtida investeringar.
Jag ska återkomma till energiförhandlingarna lite senare, men jag ska inledningsvis yrka bifall till reservationerna 1, 4, 6 och 7, som vi socialdemokrater tillsammans med Miljöpartiet och Vänsterpartiet ställer oss bakom.
Under debatten tidigare i dag har vi fått höra hur avgörande klimatfrågan är för vår överlevnad. Jag tycker att det är glädjande att vi i Sveriges riksdag inte har några politiska företrädare som vägrar inse hur avgörande det är för vår generation att agera för förändring: att minska utsläppen av växthusgaser, att energieffektivisera och växla över till det som är hållbart och förnybart. Det är vi i retoriken och till stor del också i praktiken relativt överens om. Det är bra, för så är det inte i alla nationella parlament.
I grunden är detta en fråga om moraliskt ansvar. Det är ett moraliskt ansvar som vi har i vår generation för att nu göra insatser som begränsar skadeverkningarna på miljön framöver och inte vältra över det ansvaret på kommande generationer. Men det handlar också om att ta politiskt ansvar. Marknaden och marknadsekonomin kommer aldrig själv att ta miljöansvar såvida det inte kommer politiska riktlinjer, regler, ramar och styrmedel som styr och reglerar marknaden.
I energipolitiken är det dessvärre tydligt att frånvaron av politiskt ansvarstagande och en alltför stor tilltro till marknadens egen förmåga att möta klimathotet har lett till en utveckling där man i stora delar av världen fortfarande investerar miljarder i ny kolkraft, nya kärnkraftverk och nya gasledningar. Det är först när vi vågar ta politiskt ansvar för utvecklingen som vi kan vända den negativa utvecklingen och skapa förutsättningar för det som är hållbart och förnybart.
I Sverige har vi varit duktiga och framgångsrika. Vi har haft offentliga investeringspaket. Vi har använt styrmedel som gör att både hushåll och företag ser möjligheten att investera i ny miljöteknik eller energieffektivare system, och vi har kommit en bra bit på väg. Vi är det land bland EU:s medlemsländer som har lägst andel fossila bränslen i energitillförseln. Vi är dessutom ett av de ledande länderna i världen när det gäller biobränslen. Energin från biobränslen har bara sedan 1994 ökat med 30 terawattimmar. Det är en siffra som motsvarar uppvärmningen av en och en halv miljon villor under ett år. Sverige är ett föregångsland när det gäller energiomställningen. Det här har vi åstadkommit genom de senaste 10-15 årens radikala miljöpolitik oh omställningspolitik, ofta under hård kritik från framför allt Moderaterna men också från en del andra borgerliga företrädare och företrädare för näringslivet som inte sett vilken nytta det har varit att vara tydliga politiskt.
Detta har gett resultat, dels ur klimatsynpunkt, dels genom att det har inneburit att vi i Sverige har en miljöteknikbransch som växer och som får stora exportframgångar på grund av de krav som vi har ställt här. Därmed blir energipolitiken något som inte bara handlar om vår egen hushållning, utan det blir i högsta grad också en näringspolitisk fråga. Det faktum att vi i Sverige har vågat gå före övriga Europa har bidragit till att vi har en växande miljöteknikexport.
Sedan räcker det förstås inte att vi i Sverige ställer om. Det måste EU, USA och många andra länder också klara av. Därför är det bra att vi använder vårt medlemskap i EU till att driva fram 20-20-20-överenskommelser och tuffa klimatkrav inför Köpenhamnsöverläggningarna.
Och visst inger det hopp när Obama presenterar en plan att lägga 150 miljarder dollar på förnybar energi - solenergi och vindkraft - med en tydlig målsättning att USA ska minska sitt oljeberoende och sitt kärnkraftsberoende. Det inger hopp.
Samtidigt blir man bekymrad när man ser länder utanför och i Europa som avstår från investeringar i förnybar energi och fortsätter utbyggnaden av kol- och kärnkraft. Dessutom använder man finanskrisen som argument för att nu sänka ambitionsnivåerna.
Här i Sverige kan vi se hur regeringen vill minska den nationella ambitionen till förmån för investeringar utomlands, som om det skulle vara någonting som står i motsatsställning till varandra. Det är tvärtom.
Det är angeläget att vi gör investeringar utomlands men också att vi har en väldigt hög och tydlig ambition i Sverige. Det är ju vår höga ambitionsnivå i Sverige som har lett till att vi har starka miljöteknikföretag, som har lett till att vi förmår exportera produkter och kunnande, som har lett till att vi också förmår inspirera andra länder i Europa.
Låt oss konstatera att den svenska ambitionsnivån måste vara fortsatt hög. Det går inte att sänka ambitionen nationellt, som Sverige har valt att göra med den regering vi nu har.
Sedan kan vi konstatera att vi tappat tempo under de senaste åren. Vi har tappat tempo sedan vi fick en borgerlig regering som ägnade de första två åren åt att faktiskt inte göra någonting.
Ja, det man gjorde var att man bröt den förra blocköverskridande överenskommelsen om energipolitiken, som var nog så viktig och bra. Dessutom avbröt man klimatinvesteringsprogrammen, och man minskade stöden till hushållens energiomställning.
På område efter område minskade man ambitionsnivån när det gällde energiomställning.
Vi fick två förlorade år under tiden som borgerligheten trätte inbördes om vilken energipolitik man skulle bedriva.
Det gick så långt att jag som oppositionsföreträdare fick bjuda in till energisamtal för att se om det fanns förutsättningar att bedriva energiförhandlingar och få en blocköverskridande överenskommelse, men tyvärr kom inga borgerliga företrädare den gången. De kom inte förrän man sytt ihop en egen överenskommelse så hårt och så bundet att det dessvärre inte fanns något utrymme att rucka på den överenskommelsen när man sedan ville förhandla.
Vi som var med i förhandlingarna - Kent, Per, jag och Maud som sitter här - kan vittna om det bristande förhandlingsmandat som regeringens företrädare hade. Uppenbarligen var regeringens partitaktiska intresse av att få en strid om kärnkraften viktigare än att få en bred överenskommelse om energipolitiken. För mig var det vägvalet obegripligt.
Vi gick till förhandlingarna med tre tydliga ambitioner:
Det ska vara en högre ambitionsnivå när det gäller utbyggnad av förnybar energi och kraftigare satsningar på energieffektiviseringar.
Sveriges ska ha överskott av el, så att vi kan garantera konkurrenskraftiga priser till svensk industri.
Inget beslut om att bygga ny kärnkraft är nödvändigt nu. Det riskerar i stället att innebära att man avstår från att investera i förnybar energi.
Vi gick till förhandlingarna med ett tydligt mandat från våra partigrupper om att kunna förhandla och kompromissa för att få till stånd någonting som vi bedömde var väldigt viktigt, en bred överenskommelse.
Men regeringspartiernas upplägg av förhandlingarna, snabba besked inom någon vecka, och val av prioriteringar förvånade väldigt.
Jag ska ärligt säga att när regeringen under förhandlingarnas gång sade att en av de viktigaste frågorna handlade om att nu ge besked om att vi ska bygga tio nya reaktorer tog det mig med häpnad.
Med all respekt för att vårt äldsta kärnkraftverk i Oskarshamn, OKG 1, som står för ungefär 3,5 terawattimmar behöver tas ur drift någon gång 2020-2025, kan väl ingen på allvar här hävda att det nu skulle vara nödvändigt eller till och med bråttom att ge besked om att bygga tio nya reaktorer? Det är knappast den mest angelägna frågan.
Den frågan skulle kanske vara aktuell om 20-30 år. Regeringen själv sade att det tidigast 2015 är aktuellt att behöva ge besked. Och i ett läge när vi ser att de internationella erfarenheterna av kärnkraftsbyggen snarare tyder på förseningar och fördyringar tycker jag att det är tveksamt om det är den viktigaste prioriteringen just nu. Ändå valde regeringen att prioritera detta.
Maud Olofsson och Andreas Carlgren som bara några månader tidigare hade haft en helt annan uppfattning var de som i förhandlingarna skulle hävda vikten av att bygga tio nya reaktorer, trots att regeringens eget underlag visade att det inte behövdes några beslut om detta förrän tidigast 2015 och trots att vi har kraftiga elöverskott. Jag tror att det ligger på ungefär 20 terawattimmar redan 2015, och sedan är det kraftigt ökade elöverskott.
Det är ingen bristsituation. Det är inget akut läge. Snarare borde man ha använt förhandlingarna till att diskutera ambitionsnivån för elcertifikaten, insatser för energieffektiviseringar, investeringar i förnybar energi. Men det var uppenbart av lägre intresse för regeringen, trots att vi alla vet att det egentligen är det som kommer att vara avgörande satsningar de kommande 10-20 åren.
Det faktum att regeringen dessutom inte var beredd att svara på om man ville sälja Vattenfall eller inte underlättade knappast samtalen.
Nej, sanningen var nog den att Maud Olofsson och Andreas Carlgren inte hade fullt förhandlingsmandat. Det känner vi i och för sig igen från riksdagens övriga arbete. Den borgerliga regeringen förhandlar fast sig till den grad att det, när man kommer till riksdagen, inte finns utrymme för överenskommelser, vare sig det är energipolitiken, försvarspolitiken, skolpolitiken eller något annat.
Jag beklagar det.
Vi har ett intresse av en bred överenskommelse om energipolitiken. Om vi vinner valet 2010 kommer en rödgrön regering att bjuda in till energiöverläggningar. Och jag lovar er en sak. Vi kommer garanterat att ge mer än tre veckor för att förhandla om energipolitiken. För det finns ett starkt egenvärde i att få en överenskommelse.
I betänkandet, som för övrigt debatteras här i dag, kan man säga att vi tydligt redovisar vår ambitiösa energipolitik. Det är en progressiv och ansvarsfull energipolitik som fortsätter på den väg som vi känner från Sverige, som har gjort att vi är föregångare.
Vi lämnar inte över till marknaden, utan vi ser att det krävs ett politiskt ansvarstagande för att klara energiomställningen framöver.
Regeringens kärnkraftssatsning kommer att äventyra detta, eftersom den skapar osäkerhet om förutsättningarna för investeringar i förnybar energi. Det kan vi se när det gäller vindkraften. Det kan vi se när det gäller andra investeringar.
Vi anser att man måste vara tydlig här. Det behöver byggas ut minst 30 terawattimmar förnybar energi fram till 2020. För att det ska vara möjligt måste man höja ambitionsnivån när det gäller elcertifikatssystemen. Man måste överväga att ha ett fastprissystem för leveranser av förnybar energi.
Det är klart att det finns tusen insatser som behöver göras för att få den stora mängd förnybar energi som kommer att vara nödvändig.
Lite senare i debatten kommer Renée Jeryd från vår sida att särskilt redovisa hur vi ser på vindkraftsutbyggnaden, på de roliga frågor som handlar om stöd för havsbaserad vindkraft eller uttagsskatten för vindkraft.
Men det är viktigt att komma ihåg att man måste vara tydlig i styrsystemen, och man måste vara tydlig i det politiska ansvarstagandet. Därför föreslår vi offentliga investeringsprogram. Klimpsatsningarna avvisades ju från regeringens sida och avbröts. Nu i ett läge när vi har finanskris och i ett läge när vi borde göra insatser som får fart på sysselsättningen och investeringarna skulle man ha mångdubbelt stora Klimpsatsningar.
Man skulle definitivt satsa på att göra ett miljardprogram för miljonprogramsområdet och göra om ROT-systemet, så att det premierar ombyggnader när det gäller miljöteknik inte bara i villor utan också i bostadsrätter och i hyresrätter. Bostadssektorn står ju för en tredjedel av hela vår energianvändning. Här finns möjlighet att kombinera en aggressiv klimatpolitik med en offensiv jobbpolitik.
Regeringen väljer i stället att minska ambitionsnivån när det gäller omställningar och framför allt att satsa sina ROT-pengar till hälften på hushållsnära tjänster i form av nybäddade sängar och nyklippta gräsmattor. Det ger varken klimatnytta eller några större exportmöjligheter för hemmamarknaden.
För att få en väl fungerande elmarknad och energimarknad vill vi också göra en hel del insatser.
Vi vill stärka Konkurrensverkets möjligheter att övervaka elmarknaden. Vi vill inrätta en elkundombudsman. Vi vill begränsa elbolagens möjligheter att teckna dyra tillsvidareavtal. Vi vill begränsa samägandet av kärnkraften. Vi vill få en ordentlig prisprövning av fjärrvärme; det är ett förslag som för övrigt den borgerliga majoriteten har röstat ned.
Alla de sistnämnda förslagen har som genomgående tema att vi ser att elmarknaden och energimarknaden måste regleras och vara tydliga. Vi kan inte släppa hanteringen av detta till några få oligopolföretag. Det verkar som att regeringen har satt sig i deras knä i ett läge där vi nu verkligen måste övervaka den prisutveckling som vi ser.
För över ett år sedan fick regeringen uppdraget att utreda tredjepartstillträde i fjärrvärmenätet. Den utredningen är vad jag vet ännu inte ens tillsatt. Jag hoppas att statsrådet kan ge besked om det. Men över ett år har gått, och vi har inte ens fått en utredning tillsatt, trots att vi vet att vi skulle behöva en ökad konkurrens i fjärrvärmenäten, en ökad möjlighet att använda spillvärme och en ökad möjlighet att koppla ihop regionala nät.
Här ser vi en regering som vi får släpa fram till beslut, som tar lång tid på sig att komma till handling.
Och det är onekligen frustrerande att man avstår från att använda de instrument man har. Tydligast kan det kanske beskrivas i form av det statliga bolaget Vattenfall, som vi tycker att vi borde använda som ett verktyg i omställningen. Vi medverkade till att Vattenfall fick nya ägardirektiv under förra mandatperioden i syfte att öka investeringarna i förnybar energi. Då tyckte Centerpartiet att det inte var tillräckligt, och Maud Olofsson sade: Jag kan inte heller tolerera att statligt ägda Vattenfall investerar i den smutsigaste energiproduktion vi känner till, även om det sker i andra länder.
Så sade Maud Olofsson då. Nu är det ett annat läge. Nu investerar Vattenfall över 100 miljarder kronor i olja, kol och gas i Nuon, och jag ser inte någon kritisk kommentar från statsrådet.
Vi vill gå vidare i att skärpa kraven på Vattenfall. Vi tycker att Vattenfall har en viktig roll i omställningsarbetet, genom sin egen verksamhet där vi kan skärpa kraven genom ägardirektiv men också genom det resultat som Vattenfall ger.
Vi har föreslagit att vi tar 5 miljarder ur den vinst Vattenfall gör och skapar en miljöteknikfond som ska kunna användas som riskkapital och såddfinansiering för ny avancerad miljöteknik. Vi vill därutöver lägga över 1 ½ miljard mer än regeringen på energiforskning under kommande år. Det är ett sätt för oss att visa att Vattenfall kan vara ett användbart redskap. Vi talar också tydligt om vilken ambitionsnivå vi vill ha framöver i energipolitiken.
I Sverige kan vi om vi vill. Vi skulle kunna vara ännu mycket bättre. Vi skulle kunna höja ambitionsnivån och göra fler satsningar än vad vi gör i dag, men vi har dessvärre en regering som alltför ofta hävdar att det är någon annan som har ansvaret, vare sig det är EU, andra länder eller marknaden.
Vi säger: Yes, we can. Regeringspartierna verkar säga: No, we won't. Jag tror inte att passivitet är rätt sätt att möta klimathotet. Jag tror att vi måste kunna bättre.
(Applåder)