Fru talman! För en knapp vecka sedan landade jag
på Bagrams flygplats fem mil norr om Kabul. Det
som mötte mig var ett sönderbombat land.
I Afghanistan dör 25 % av barnen före fem års ål-
der. 16 000 kvinnor dör varje år på grund av bristande
eller obefintlig mödravård. 6 miljoner afghaner är
fortfarande i behov av internationella hjälpinsatser för
att överleva.
Det var ohyggligt och fasansfullt men innehöll
samtidigt ett hopp. Efter 23 års krig och 7 års förtryck
under talibanregimen är det nu möjligt att inleda
någonting nytt.
Därför känns det angeläget att här i kammaren in-
för Sveriges riksdag få berätta om erfarenheterna från
den här resan och samtidigt presentera den strategi för
det svenska biståndet till Afghanistan de kommande
tre åren som regeringen har fattat beslut om tidigare i
dag.
På ett par dagar i Kabul lärde jag mig mer än jag
kunnat föreställa mig om biståndets förutsättningar
och uppgift i kampen mot fattigdom och för säkerhet
och trygghet. Jag lärde mig också någonting om sam-
bandet mellan migration och bistånd. Där ute, långt
där borta, börjar svensk flyktingpolitik.
Låt mig, kammarledamöter, ta er med till Shoma-
lislätten, den slätt vi åkte över från flyget in till Ka-
bul. Vägen är kantad av röd- och vitmålade stenar
som markerar att vägen är röjd från minor men att
åkrarna och resterna av hus runtomkring fortfarande
är dödligt farliga. I Afghanistan ligger i dag fem mil-
joner minor utspridda. De dödar och lemlästar varje
4 000 människor. Shomalislätten är i dag ett landskap
helt i brungula färger efter tre års torka. Nedbrända
fruktträd och vinstockar och sönderskjutna murar är
vad som återstår av det som en gång var Afghanistans
fruktträdgård. Här bodde en gång hundratusentals
människor som odlade sin jord. I dag är slätten nästan
helt öde.
På vägen tillbaka bara ett par dagar senare såg jag
hur människor hade satt upp tält på den plats där
deras hus en gång stått och hur de hade börjat röja på
sina forna åkrar. Det var några av de 1 800 familjer
som har återvänt de senaste veckorna.
Shomalislätten fångar upp mina två starkaste in-
tryck från besöket i Afghanistan, nämligen förödelsen
- det sönderskjutna och förstörda - och människorna
- de viljestarka och krigströtta - som är redo att byg-
ga upp och bygga nytt med längtan att odla sin träd-
gård.
Där är det uppenbart att stöd och hjälp till värl-
dens flyktingar i första hand måste ges på plats i den
region där flyktingarna faktiskt befinner sig. Det är
människorna i Afghanistan som är detta lands största
och nästan enda tillgång. Deras vilja är att återvända.
Deras längtan efter fred och utveckling är den avgö-
rande kraften i det återuppbyggnadsarbete som nu
inleds.
Fru talman! Låt mig berätta om några av de män-
niskor jag träffade i Kabul.
Ostad Abdul Kabir mötte oss redan på flygplatsen
och följde oss genom hela besöket. Han är administ-
rativ chef på Svenska Afghanistankommitténs regio-
nala kontor i Kabul. Jag kände redan före min resa till
kommitténs omfattande arbete i Afghanistan med sina
8 000 lokala medarbetare som driver 500 skolor. Var
tredje lärare i hela Afghanistan har betalats av vårt
land. 20 % av eleverna är flickor trots att det i prakti-
ken varit förbjudet för flickor att gå i skolan. Under
mina dagar i Kabul insåg jag också vilken roll Svens-
ka Afghanistankommitténs arbete spelat för hela det
svenska biståndet och för Sveriges anseende i det
afghanska samhället.
Före vinteruppehållet gick mellan 300 000 och
350 000 barn i Afghanistan i skolan. Förenta natio-
nerna och den afghanska ledningen har uttryckt för-
hoppningen att 1,5 miljoner barn ska vara tillbaka i
skolan vid skolstarten som i Afghanistan sker dagen
efter nyåret, dvs. den 22 mars. Sverige kommer att
vara med och bidra till detta som jag tror är en de
viktigaste investeringarna för Afghanistans framtid.
Sida för nu diskussioner med Unicef, utbildningsmi-
nisteriet och Svenska Afghanistankommittén för att
kunna bidra till ett snabbt resultat.
Kvinnor och flickor är de som lidit mest. Under
talibanregimen skulle de förvandlas till tiggande
analfabeter. Kvinnors rättigheter är ett mål i sig, men
det är också ett medel. Att satsa på kvinnorna är att
satsa på familjerna. Det genererar utveckling för hela
samhället.
Låt mig berätta om mötet med två kvinnor som
redan är i full färd med att bygga ett nytt Afghanistan.
Dr Mahboubie leder arbetet i någonting som kal-
las Women Community Forum. Lokalerna ligger i ett
av de typiska lerhusen som klättrar på bergssluttning-
arna i Kabul. Vi träffade dr Mahboubie och ett tiotal
kvinnor från olika distrikt eller stadsdelar i staden.
Tillsammans utgör de ett informellt nätverk, upp-
byggt delvis i hemlighet redan under talibanregimen.
Här lär sig kvinnor läsa och skriva. Här erbjuds ut-
satta kvinnor skydd och terapi. Detta nätverk kan
användas till någonting större i arbetet för att sprida
kunskap om människorättigheter och erbjuda juridisk
rådgivning. Vad de här kvinnorna håller på med är att
lägga grunden för ett fungerande civilt samhälle. Här
finns det kraft.
Dr Sima Samar var ännu en av de starka kvinnor
jag träffade. Hon ansvarar för kvinnofrågor i inte-
rimsregeringen. Vi möttes i hennes "ministerium" -
jag säger det inom citationstecken, fru talman, för det
är tillfälliga lokaler utan uppvärmning, fax, skrivbord
och medarbetare, men man har en vision om en ny
konstitution som fullt ut inkluderar kvinnors rättig-
heter. Hon är på jakt efter kvinnliga ingenjörer till
ministeriet för återuppbyggnad. Hon har bidragit med
namn för att stärka kvinnorepresentationen i det loja
jirga, det traditionella rådslag, som ska utses inom
kort.
Dr Samar vill göra något konkret. Hon vill lever-
era något till Afghanistans kvinnor snabbt. Interim-
sadministrationen behöver resurser för att övertyga
Afghanistans folk om att detta är början på något nytt
och något bättre.
Det leder mig till det sista mötet jag vill berätta
om i den här informationen, mötet med Hamid
Karzai, ordförande i interimsregeringen. Han var
glasklar i sina prioriteringar. Han redovisade i fyra
punkter det som är viktigast för den fortsatta
fredsprocessen i Afghanistan.
För det första gäller det säkerheten. Stora delar av
landet styrs fortfarande av lokala krigsherrar. Pro-
blemet med miljoner minor har jag redan nämnt.
Detta är ett samhälle som präglats av 23 års krig och
övergrepp. Det finns i dag en hel generation som
aldrig upplevt något annat än krig. Hundratusentals
människor är fortfarande beväpnade. Den här proces-
sen kommer att ta tid. Det återstår många problem att
lösa. Men det är klart att människorna i Afghanistan
är trötta på kriget. De vill se en förändring. Därför är
den humanitära hjälpen, insatser för återuppbyggnad
och långsiktig utveckling, självklara komponenter
också för att förbättra säkerheten.
För det andra gäller det att stärka interimsadmi-
nistrationen. Det råder ingen tvekan om att läget i
Afghanistan är skört. Behovet av stöd, både politiskt
och ekonomiskt, är stort. Sverige har bidragit med 1
miljon dollar till administrationen. Under mitt besök
stod det helt klart att en fungerande administration är
avgörande också för säkerheten. Administrationen
måste kunna visa för människor att de kan erbjuda ett
alternativ till kriget. Då arbetar tiden för freden. Sida
kommer inom kort att besluta om en utökning av det
svenska stödet direkt till administrationen.
Det tredje gäller undervisning. Om vi lyckas få
1,5 miljoner barn till skolan den 22 mars har vi upp-
nått något stort. Vi ska erbjuda barnen böcker i stället
för vapen. Utbildning ger starka och aktiva medbor-
gare. Det är grunden för varje demokrati. Om admi-
nistrationen lyckas leverera detta snabbt betyder det
också något viktigt för säkerheten.
Det fjärde är kommunikationerna. Över hälften av
vägarna behöver repareras. Vägnätet är en viktig
förutsättning för hela Afghanistans utveckling.
Jag ser ändå behovet av en fungerande in-
frastruktur i ett bredare perspektiv. Det handlar också
om telefoner och fungerande elnät. Det finns i dag
inget fungerande telefonnät ens i huvudstaden.
Jag vill passa på att nämna att Ericssons insats
med att bygga upp ett lokalt mobiltelefonnät kring
Kabul nu har kommit igång. Det är en insats som
underlättar den samordning som ska till mellan olika
humanitära aktörer på plats.
Fru talman! Sverige har varit troget Afghanistans
folk genom decennier av krig, förtryck och torka.
Vårt stöd fortsätter, och låt mig i det här samman-
hanget än en gång nämna det avgörande arbete som
utförts av svenska Afghanistankommittén.
Regeringen har i dag beslutat om en landstrategi
för Afghanistan för de senaste tre åren. Biståndet för
hela perioden kommer att omfatta upp till en miljard
kronor. Våra prioriteringar överensstämmer bra med
interimsregeringens och Karzais. Vår strategi inriktar
sig på utbildning och hälsa, minröjning, jordbruk,
stöd för att hävda folkrätten och främja freden samt
satsning på infrastruktur och vägar.
Alla dessa insatser skapar de nödvändiga förut-
sättningarna också för människor på flykt att kunna
återvända hem. Vi understryker vikten av samordning
mellan alla givare som nu strömmar till i nära sam-
verkan med den afghanska ledningen.
I förrgår avslutades den stora givarkonferensen i
Tokyo som än en gång visade att det internationella
samfundet denna gång är berett att satsa på en ny
framtid för Afghanistans folk. För de kommande fem
åren har utlovats, i svenskt mynt, 47 miljarder kronor.
Nu ställs krav på samarbete och uthållighet. Löf-
tena från Tokyo måste bli verklighet. Men det vikti-
gaste är att människorna i Afghanistan vågar tro på en
förändring. Först då finns det förutsättning för ut-
veckling.