Fru talman! Det är alldeles uppenbart att förstörel-
sen härrör från tiden från Sovjets infall i landet och
fram till nu. Större delen av förstörelsen har ägt rum
för länge sedan. När det gäller förstörelsen av Kabul
var det mesta redan undanstökat 1994, om jag får
använda ett sådant lättvindigt uttryck, i och med in-
bördeskrigets avslutning, efter den Sovjetinsatta re-
gimens slutliga fall 1992. Det är alldeles uppenbart
att det inte är 50 % av bebyggelsen som har bombats
sönder under kriget mot talibanregimen, utan det är
en mycket liten del.
I samtalen t.ex. med kvinnorna berördes de se-
naste bombningarna mycket lite, utan det handlade
om befrielsen från talibanregimen och den fruktans-
värda förstörelse som har ägt rum för länge sedan.
Ingenting hände under talibanregimen, utan ruinerna
har fått stå.
Jag delar helt Bertil Perssons uppfattning om be-
tydelsen av långsiktighet. Och jag är glad över att EU
deklarerade detta också. Jag har en känsla av att det
delvis beror på Europaparlamentets mycket tydliga
deklaration om detta under förberedelsearbetet inför
Tokyokonferensen. Jag utfäster mig att i unionen
bland biståndsministrarna och på andra sätt och bland
mina kolleger i regeringen arbeta för att denna uthål-
lighet ska bestå och också att EU ska använda sin
styrka till att se till att andra stora bidragsgivare, inte
minst Förenta staterna, också blir uthålliga i detta
biståndsarbete.
När det till sist gäller hur vi ska verka för hur man
i Afghanistan ska förverkliga ett utbildningssamhälle
vill jag efter tre veckor som biståndsminister uttrycka
mig lite varsamt. Men redan det sätt på vilket vi har
arbetat med utbildningsfrågorna tror jag borgar för att
vi ska kunna få en jämlik syn på utbildningen i Af-
ghanistan.