Fru talman! Till att börja med vill jag beträffande
säkerhetssituationen säga att jag helt delar Marianne
Samuelssons beskrivning av att säkerhetsläget är
mycket allvarligt. Den analys som jag gör i min redo-
görelse för riksdagen i dag innebär dock en viss ny-
ansering såtillvida att jag tror att förbättrandet av
säkerheten inte uteslutande är en militär fråga. Att vi i
dag sätter in en skyddsstyrka i Kabul är naturligtvis
alldeles nödvändigt.
Däremot vill jag påpeka en sak, nämligen att vi
alla i höstas trodde att Afghanistan, till följd av kom-
binationen av tre års torka och att sex miljoner män-
niskor saknade mat, skulle kunna drabbas av en all-
deles fruktansvärd svältkatastrof. Den har i det stora
hela avvärjts därför att maten kom fram, men inte till
varje by och inte till varje hörn. Men jag kan göra en
jämförelse med Bosnien där jag var i mitten av 1990-
talet. Där kom maten inte fram därför att livsmedelst-
ransporterna stoppades för att man ville svälta ut sina
fiender. Det har inte skett i Afghanistan. Läget är
fruktansvärt osäkert, och man kan inte färdas fritt på
vägarna, tvärtom. Det går t.ex. inte att ta sig från
Pakistan till Kabul. Men utvecklingen av mattrans-
porterna visar att om det civila samhället erbjuder
hjälpsändningar är det svårt för dessa lokala war
lords att stoppa det. Det är inte som det var 1995 i
Bosnien då det var absolut nödvändigt att landsätta en
skyddsstyrka därför att de höll på att flyga varandra i
strupen.
Den bedömning som jag gör är att det finns en så
stark krigströtthet att själva biståndet av det skälet
kan utgöra en metod att förbättra säkerheten. Men jag
vill på inga sätt förringa det mycket allvarliga läget.
Just i dag har vi oroande rapporter om säkerhetsläget.