Fru talman! Det handlar om 4 miljoner människor
utanför Afghanistan, i Pakistan och i Iran, och om 1
miljon människor inne i landet som är displaced, som
det heter - som är internflyktingar, många av dem i
Kabul för övrigt.
Det är självklart att huvuddelen av våra ansträng-
ningar består i att se till att se till att FN:s flykting-
kommissarie har möjlighet att bereda de människor
skydd som behöver det. I dag är det Pakistan och Iran
som gör huvuddelen av denna insats.
Som jag i några sammanhang tillåtit mig att säga:
Om alla länder i proportion till sin befolkning gav ett
sådant bidrag till FN:s flyktingkommissarie som
Sverige gör skulle situationen vara avsevärt mycket
bättre för dessa människor, av vilka många i dag lever
under fruktansvärda förhållanden.
Jag tror att ju bättre vi arbetar för framför allt
detta med minröjning, desto mer kommer människor
- jag vill inte på något sätt idyllisera, men jag såg det
hända - spontant att återvända. Huvudlinjen i vår
politik när det gäller flyktingar måste vara att på-
skynda detta så mycket som möjligt. Det är därför
som vi menar att stödet nu, även om det ska vara
uthålligt, också vara framtungt. Det måste ske nu. Jag
blev otroligt imponerad av hur minröjningsarbetet
numera sker, jämfört med Bosnien i mitten av 1990-
talet. Det är oerhört mycket mer effektivt. Det handlar
om att man inriktar sig på att bana väg för ett åter-
vändande. Vi kan aldrig bortse från att vi kommer att
ha asylsökande från Afghanistan och kringliggande
områden som vi får ta hand om, men i det här pers-
pektivet kommer det att vara en mycket liten del. Den
helt avgörande insatsen måste ske på plats.