Fru talman! Det finns något djupt tragiskt i att vi 2015 debatterar saker som borde vara självklara, såsom att kvinnor och män fortfarande inte får lika lön för likvärdigt arbete.
De tjejer som nu går ut på arbetsmarknaden kommer som det ser ut i dag inte att uppleva jämställda löner under sin arbetsföra tid. Kvinnor arbetar gratis en timme och fyra minuter varje dag.
Annika Qarlsson stoltserar med att löneskillnaderna minskar, men de gör det extremt långsamt. I den takt som de minskar i dag och har gjort det de senaste åren kommer det att ta närmare 40 år innan vi uppnår jämställda löner. Det är oerhört tydligt att detta inte är något som marknaden löser av sig själv, utan det behövs en aktiv och medveten politik.
Det är väldigt lätt att stå här och raljera över att regeringen kallar sig feministisk. Men ärligt talat, Annika Qarlsson, har ni inte mycket att hänga i julgranen när det gäller jämställdhetsområdet efter era åtta år. Tvärtom backade vi när det gäller jämställdhet. Under de åtta år vi hade en borgerlig regeringen backade Sverige från en förstaplacering till en fjärdeplacering. Klyftorna mellan män och kvinnor ökade dramatiskt, och det från ett redan dåligt utgångsläge.
Den förra borgerliga regeringen urholkade ett viktigt verktyg för att synliggöra strukturell lönediskriminering när man begränsade lönekartläggningarna till vart tredje år i stället för varje år. Kartläggningarna skulle dessutom omfatta färre arbetsgivare.
Till skillnad från vad Centerpartiet försöker fantisera ihop har privatiseringarna inom välfärden försämrat kvinnors arbetssituation i form av färre arbetskamrater och sämre villkor.
Den budget som regeringen lade fram tillsammans med Vänsterpartiet i höstas skulle ha inneburit fler förbättringar genom de satsningar vi gjorde på bland annat äldreomsorgen och förlossningsvården. Men som vi alla vet satte den borgerliga oppositionen tillsammans med Sverigedemokraterna stopp för detta. Därför klingar det lite falskt när Sverigedemokraterna vill ge sken av att de vill ha personalförstärkningar inom vård och omsorg. Nej, det röstade de aktivt emot.
Vänsterpartiet är ett parti i opposition, och vi är ett vänsteralternativ. Därför finns det en hel del att säga till regeringen. Att kalla sig för en feministisk regering förpliktar. Då är det alldeles för lite att komma med prat om att kvotera en månad till i föräldraförsäkringen. Vi får se om det blir så - jag hoppas naturligtvis på annat.
När vi vet att föräldraförsäkringen spelar en avgörande roll för kvinnors situation, löneutveckling, hälsa och pension räcker det inte med en kvoterad månad. Det kommer på sin höjd att leda till att män tar ut några dagar till. Är det vad vi vill uppnå? Ja, då kan man kanske känna sig nöjd. Men jag tror faktiskt att vi och regeringen vill uppnå mer. Vi vill förändra kvinnors livssituation på riktigt, och då behöver man ta större kliv.
Rätt till heltid är en sak man har lyft fram, och det är jättebra och jätteviktigt. Vi måste också höja kvinnors löner.
Medlingsinstitutets uppdrag är att bidra till en väl fungerande lönebildning. En utgångspunkt är att den konkurrensutsatta industrin sätter märket för löneökningstakten. Myndigheten ska också verka för jämställda löner.
Det är uppenbart att Medlingsinstitutets praxis har kommit att stå i vägen för det sistnämnda målet. Detta blev tydligt i samband med avtalsrörelsen 2012, då Medlingsinstitutet tidigt slog fast att myndigheten inte skulle medverka till några avtal som översteg den löneökning på 2,6 procent som industriavtalet gav.
Det var en tydlig signal till arbetsgivarna att de inte ens behövde förhandla om de jämställdhetssatsningar som bland andra Handels och Kommunal hade begärt. Medlingsinstitutets tolkning av uppdraget försvårar i praktiken kraftigt för fackförbunden när det gäller att prioritera strukturell utjämning av löneskillnaderna mellan mans- och kvinnodominerade yrken.
Att regeringen har gett Medlingsinstitutet ett uppdrag att analysera de centrala kollektivavtalens konstruktion utifrån ett jämställdhetsperspektiv är positivt, men utan att tolkningen av vad en väl fungerande lönebildning är diskuteras och problematiseras utifrån ett strukturellt jämställdhetsperspektiv finns en uppenbar risk att detta inte blir mer än ett slag i luften.
Vänsterpartiet anser att Medlingsinstitutets uppdrag behöver förändras så att det tydligt framgår att industrins lönenormering inte ska tolkas som att aktiva insatser för att minska de strukturella löneskillnaderna mellan mans- och kvinnodominerade yrken omöjliggörs. Därför, fru talman, yrkar jag bifall till reservation 7.
En annan sak jag vill lyfta fram är att Vänsterpartiet vill ha ett samhälle där människor inte utestängs på grund av funktionsvariationer. Vi måste organisera samhället så att vi lär oss att planera efter den mångfald som är ett faktum.
Man måste göra rätt från början och arbeta långsiktigt efter principen om universell utformning. Befintliga hinder, både fysiska och kommunikativa, måste undanröjas så att fler kan delta på lika villkor.
Vi behöver som samhälle ta steg bort från att se tillgänglighet som en kostnadsfråga i första hand. Det är i första hand en fråga om mänskliga rättigheter och icke-diskriminering. Människor får ökade möjligheter att delta och leva ett självständigt liv, vilket i längden skulle innebära positiva samhällsekonomiska effekter.
Utvecklingen mot tillgänglighet, som många säkert skulle säga sig stödja, har gått alldeles för långsamt och trögt. Då spelar lagstiftningen en viktig roll.
Vänsterpartiet anser att det nya diskrimineringsförbudet gällande bristande tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning är ett steg framåt i frågan om mänskliga rättigheter och icke-diskriminering. Det är principiellt viktigt att bristande tillgänglighet fastslås som en form av diskriminering.
Tyvärr kan vi konstatera att den nya lagstiftningen riskerar att ha förhållandevis små effekter på tillgängligheten. Det krävs en tydlig lagstiftning när det gäller bristande tillgänglighet som diskriminering.
Vänsterpartiet anser att en särskild skälighetsbedömning är ett principiellt mycket bättre sätt att reglera frågan om mänskliga rättigheter och icke-diskriminering än att i lagstiftningen uttryckligen göra undantag från diskrimineringslagstiftningen under vissa givna omständigheter.
Lagändringen innebär ett undantag för företag med färre än tio arbetstagare inom hälso- och sjukvårdsområdet. Vänsterpartiet anser att det är mycket olyckligt. Det innebär i praktiken att en majoritet av alla verksamhetsutövare inte behöver följa den nya lagstiftningen. 92 procent av företagen inom handeln kommer inte att påverkas av förbudet.
Även fortsättningsvis kommer således människor att stängas ute från stora delar av samhället. Det är orimligt och gör diskrimineringsskyddet i stort sett verkningslöst.
I vissa situationer kan det förstås vara svårt för mindre företag att bära kostnaden för en åtgärd. I andra fall kan det dock handla om enklare och inte särskilt kostsamma åtgärder. Det är därför olämpligt att företag med färre än tio anställda per automatik ska vara undantagna från diskrimineringslagstiftningen. Avgränsningen bör i stället göras inom ramen för en skälighetsbedömning. Därför bör undantaget för företag med färre än tio anställda avskaffas i den nya lagstiftningen liksom undantaget för privatpersoner.