Herr talman! Jag kan börja med FN:s kvinnokonvention, artikel 4. Tack och lov är den utformad så att man kan använda tillfälliga åtgärder som kvotering. Personligen tror jag inte att det är en bra idé. Personligen föredrar jag att arbeta med faktiska värderingsförändringar i stället för att bara ytligt sitta och räkna hur många kvinnor respektive män som befinner sig på en viss plats. Jag brukar ibland säga att jag kämpar hellre 200 procent själv här och nu i dag för att bevisa att kvinnor är kapabla om det innebär att min eventuella framtida dotter slipper bevisa något - hellre det än att vi befäster bilden av att kvinnor inte kan ta sig någonstans om de inte får hjälp.
När det gäller instegsjobb och lönesubventioner är vi egentligen ganska tydliga. Det är en alldeles för grov indelning att säga att man ska ha rätt till vissa bidrag men inte till andra bara för att man är nyanländ i Sverige. Självfallet är det i vissa fall motiverat med stöd för dem som befinner sig långt från arbetsmarknaden, men att göra en grov indelning utifrån vem som är född i Sverige eller inte ökar bara motsättningarna mellan dessa grupper. Det ökar och befäster synen att man som invandrare har det svårare och alltid kommer att behöva mer hjälp. Vi vet att det finns många fler faktorer. Det handlar om utbildningsnivå, var man kommer in, hur länge man har varit utanför arbetsmarknaden och så vidare.
När det gäller instegsjobb föreslår vi faktiskt inte att de ska finnas för svenskfödda också, utan vi föreslår att de ska bort, just för att det bara är vissa begränsade grupper som kan få denna ersättning, och det ökar splittringen i samhället.