Fru talman! Jag kan glädja Rossana Dinamarca och ännu mer mig själv med att det nu är 8 kvinnor av 19 ledamöter. Två män, Johan Pehrson och Torkild Strandberg, har dragit sig tillbaka till förmån för Christina Örnebjär och Tina Acketoft. Så nu är vi uppe i 37 procent och nafsar er andra i hälarna.
Självklart var det en jättestor besvikelse för oss att valresultatet gjorde vår riksdagsgrupp mindre så att många framträdande kvinnor fick lämna sina riksdagsbänkar. Vi har tagit det på största allvar och ska nu göra ett antal stora interna satsningar i Folkpartiet. Det handlar inte bara om att satsa på mentorprogram för kvinnor utan också jämställdhetsintegrera hela Folkpartiet. Det borde vi ha gjort för länge sedan, så på den punkten är jag mycket självkritisk.
Feminism utan socialism betyder att vi är det parti som står för liberala värderingar med individen i centrum, som vill ha livskraftiga företag och som trots att vi tycker att det är en skam att de privata bolagen inte har lyckats bättre med jämställdheten i sina styrelser inte vill gå in och tala om hur de ska göra. Vi vill visa hur vi i staten agerar när det gäller våra bolag, men vi väger vår feministiska ambition också mot andra värden.
Jag känner mig rätt trygg i min feminism. Jag känner mig rätt stolt över att jag har varit med och jobbat i Folkpartiet som var det parti som tack vare skickligt feministiskt agerande av Bengt Westerberg införde den första öronmärkta månaden i föräldraförsäkringen mot, får man säga, en rätt bastant majoritet i den här kammaren. Vi gjorde också det modiga att ta det från en existerande månad. Sedan har vi lagt till en andra som var den 13:e månaden. Jag är stolt över att nu vara med och ta nästa steg.