Fru talman! Folkpartiet är det enda parti som har både feminismen och liberalismen i sitt dna. I förra årets valrörelse talade vi om det som feminism utan socialism. För oss innebär det att vi både ser och erkänner att det finns strukturer som gör kön till tvångströjor samtidigt som vi står fast vid individens frihet och att en stark ekonomi kräver bra villkor för privata företag att växa och bli stora.
Vi känner starkt för genuspedagogik samtidigt som vi sänker skatten på hushållsnära tjänster. Vi vill ha en tredje månad vikt i föräldraförsäkringen. Och vi säger ja till vinster och nej till vänster i välfärden.
Jag vill i dag prata om framtiden, om betänkandet, men jag vill också summera några av de framsteg som gjordes under de senaste två mandatperioderna och beskriva de utmaningar som alliansregeringen lämnade efter sig till den nuvarande regeringen. Sverige var inte jämställt 2006, och Sverige var inte jämställt vid maktskiftet 2014.
Under mina 19 månader som jämställdhetsminister beskrev jag ofta mitt uppdrag som att det handlade om tre prioriterade frågor. Det handlade om att kvinnor och män ska ha lika inkomster, att mäns våld mot kvinnor ska upphöra och att pojkar ska lämna våra skolor med lika goda kunskaper som flickor har.
Fru talman! Inkomstskillnaderna i Sverige är fortfarande alldeles för stora. Jag tror att vi alla i den här debatten, när vi träffades förra året, använde oss av siffran 3,6 miljoner. Det är vad det i genomsnitt skiljer mellan en mans lön och en kvinnas lön.
Jag kan konstatera att det visst hände saker under alliansregeringens år. Det gick åt rätt håll, även om det gick alldeles för långsamt. Den ovägda löneskillnaden har fallit med 2,5 procent och den vägda med runt 1 procent. Det är klart att det är för lite, men det är en utveckling åt rätt håll.
Det finns något som jag verkligen är stolt över. Visst gjorde alliansregeringen viktiga feministiska insatser. En av de allra viktigaste gäller den starka sysselsättningsutvecklingen för kvinnor. Faktum är att kvinnors växande sysselsättningsgrad utgör närmast hela sysselsättningsökningen under de två mandatperioderna. På samma sätt växte antalet och andelen kvinnor som arbetar heltid. 200 000 fler heltidsarbetande kvinnor innebar att en genomsnittlig kvinna i arbete under den perioden för första gången var en kvinna som jobbade heltid. Man kan säga att i praktiken blev heltid norm för kvinnor under alliansregeringen.
Den utvecklingen kom inte av sig själv. Som Annika Qarlsson påpekade handlar det om RUT-reformen. Det handlar över huvud taget om arbetslinjen, som har inneburit att kvinnors marginaleffekter för att arbeta heltid har fallit mer än vad mäns har gjort. Det i kombination med en framåtsträvande jämställdhetspolitik har gjort den här utvecklingen möjlig.
Samtidigt är de kvarvarande utmaningarna jättestora. Den horisontella och vertikala segregationen på svensk arbetsmarknad är omfattande. Stora utmaningar kvarstår med det ojämställda föräldraskapet och dess långtgående effekter på den ekonomiska jämställdheten.
Det här måste vi möta genom en ännu mer progressiv politik. Vi välkomnar en tredje vikt månad för vardera föräldern, och vi avser att i denna kammare senare rösta för ett avskaffat vårdnadsbidrag.
Det är centralt att det ska gå att göra karriär inom de kvinnligt dominerade yrkena. Det är så man får upp lönerna. Möjligheter till karriärslön är det som får upp lönenivåerna. Det vet alla fackförbund om. Folkpartiet har varit med och finansierat högre löner för lärare. Det är ett av Sveriges största kvinnodominerade akademikeryrken. Vi är beredda att gå vidare. Precis som på andra arbetsplatser måste det också i offentlig sektor löna sig att vara duktig och löna sig att utbilda sig.
Jag är i detta perspektiv väldigt glad över att utskottet i betänkandet har noterat den delegation för jämställdhet i arbetslivet som alliansregeringen tillsatte. Det arbete som bedrivs där är omfattande, och jag är övertygad om att den sittande regeringen kommer att ha mycket att hämta där.
En sak står klar. Regeringen har även i fortsättningen en stor uppgift framför sig. Inkomstskillnaderna måste fortsätta minska om jämställdheten ska kunna gå framåt.
Fru talman! Mäns våld mot kvinnor är kanske samhällets allra största ofrihet. Siffrorna vi läser är outhärdliga. Uppemot 20 kvinnor mördas varje år. 1 300 kvinnor och 1 000 barn flyr till kvinnojourer för beskydd. Där sover de 79 000 nätter varje år på flykt undan någon de tidigare somnat tätt intill. I världens mest jämställda land agar man den man älskar.
Politiken på det här området är, fram till att inget slag någonsin faller, alltid otillräcklig. Vi i denna kammare är alltid för sena. Åtgärderna är aldrig goda nog. Men det innebär inte att vi inte kan bli bättre.
Under alliansregeringens tid, Rossana Dinamarca, fördubblades stödet till kvinnojourerna - det är feminism. Vi utvecklade metoder för omhändertagande av sexualbrottsoffer. Vi skärpte socialtjänstlagen och ökade stödet till metodutveckling i socialtjänsten. 10 000 poliser, domarkåren och flera hundra socialtjänstemän har fått utbildning om mäns våld mot kvinnor. Vi har inrättat forskningsprogram för att få djupare kunskaper om mekanismerna bakom våldet. Straffen för grova våldsbrott har höjts.
Alliansregeringen gjorde en historisk satsning i den här frågan. Jag är övertygad om att den här regeringen kommer att fortsätta den. Men säg inte att vi inte gjorde någonting i alliansregeringen på det här området! Det är nämligen inte sant.
Under åtta år gjorde vi också särskilda ansträngningar på ett område som alla talare här har varit inne på, nämligen det som handlar om hedersrelaterat våld och förtryck. MUCF, dåvarande Ungdomsstyrelsen, räknade för några år sedan ut att det var 70 000 unga flickor och pojkar som kände sig begränsade när det kommer till vem de ska gifta sig med och att 8 500 var oroliga för att de inte skulle få välja livspartner själva.
Ibland kan det nog vara svårt för en del av oss att förstå den situation som de här unga befinner sig i. På den ena sidan hotas de av den familj som de älskar; på den andra sidan finns ett okänt Myndighetssverige som säger sig kunna erbjuda hjälp och stöd men som man kanske inte alltid litar så mycket på.
Så ska det inte vara. Samhället måste göra ännu mer. Alliansens nationella handlingsplan med 56 åtgärder, vårt stora stöd till länsstyrelserna för lokala insatser och vår kriminalisering av barn- och tvångsäktenskap - allt detta är inte tillräckligt. Det är därför olyckligt att utskottet i det betänkande vi i dag diskuterar avstyrker de ytterligare insatser som Folkpartiet föreslagit.
Det hedersrelaterade våldet måste upphöra. Mäns våld mot kvinnor måste upphöra. Regeringen har en stor uppgift framför sig. Det första slaget ska aldrig få falla om jämställdheten ska kunna gå framåt.
Mitt tredje område, fru talman, ska jag bara kort nämna. Det handlar om det faktum att var femte 15-åriga pojke fortfarande inte förstår en text som han läser. Han har knäckt läskoden och kan skriva sitt namn, men 20 procent av våra 15-åriga killar kan inte tillgodogöra sig innehållet i en text. Det säger allt. Trots alliansregeringens väldigt genomgripande utbildningspolitik har vi fortfarande en lång bit kvar innan vi kan säga att pojkars kunskaper är jämbördiga med flickors.
Fru talman! Sverige var inte jämställt 2006 och inte 2014. Det är inte heller jämställt nu i inledningen av 2015. Vi i denna kammare har mer att göra för jämställdheten, jämlikheten och lika möjligheter för alla. Folkpartiet har tre reservationer i betänkandet. Jag står bakom dem, men för att förenkla kammarens arbete yrkar jag inte på dem.
Jag vill också för protokollet notera både det alliansgemensamma yttrandet och det särskilda yttrande kring lönekartläggning som finns. Folkpartiets linje är att lönekartläggning framöver ska ske årligen, och vi förväntar oss att regeringen agerar för detta.