Herr talman! 1990 fick svensk jordbrukspolitik i
stort sett en helt ny inriktning. I nästan total enighet
i riksdagen beslöts att målen för politiken skulle
vara:
-- bort med överproduktion av spannmål,
-- slut med de dyrbara exportsubventionerna,
-- mindre kemikalier,
-- bättre djurhållning,
-- stöd till bra omställningsåtgärder och
landskapsvård,
-- stöd till regional produktion i norra Sverige.
Detta var vi politiskt överens om. Notan för denna
kursändring låg på mellan 13 och 14 miljarder
kronor.
Budskapet till Sveriges bönder var klart: Detta har
ni att rätta er efter under överskådlig tid. Det skulle
bönderna kunna lita på. Nu skulle bönderna driva
sina företag som andra företagare.
Ett år senare fick vi en moderatledd regering, och
den ändrade omgående kurs. Plötsligt fick
bönderna i stort sett rakt motsatta signaler.
Regleringarna började att införas direkt efter
regeringsskiftet.
Varför ville man då göra denna helomsvängning,
som naturligtvis har skapat förvirring bland många
lantbrukare? Som bekant är jordbruk en långsiktig
näring och behöver ha fasta spelregler.
Varför hade regeringen så bråttom att gå tillbaka
till ett gammalt och föråldrat system? Nu skyller
regeringen på att EU har detta system och att man
var tvungen att anpassa sig till det. Men man
inledde en förtida anpassning.
Från socialdemokraternas sida är vi naturligtvis väl
medvetna om att det vid ett EU-inträde kommer att
vara deras politik som i stor utsträckning kommer
att gälla även i vårt land. Det vi protesterar emot är
den snabba omkastningen, som ställer till så mycket
förvirring och så mycket oreda.
Vi menar från socialdemokraternas sida att det är
märkligt att vi inte kunde ta litet mer tid på oss och
återupprepa breda överläggningar, precis som fallet
var med 1990 års uppgörelse. Detta kan jag bara
beklaga, framför allt därför att det handlar om
mycket stora pengar, miljardbelopp på utgiftssidan.
Detta sker i en tid när regeringen inte klarar av
delar av de mest självklara välfärdsfrågorna:
arbetslöshetsförsäkringen, pensionerna,
sjukförsäkringen. Uppräkningen kan utökas
ytterligare.
Herr talman! Jordbrukspolitik är svårt. Det är
många gånger svåra avväganden som skall göras.
Jordbruk, vad som händer med vår mark och vår
landsbygd, engagerar många människor, och det är
ganska självklart, eftersom sättet att producera
maten, livsmedlen, berör i stort sett varje enskild
människa. Produktionsskälen kommer naturligtvis
främst, men miljön och naturvården berörs också.
Därför gäller det att vara noggrann när de politiska
besluten fattas på detta område.
När det gäller omställningsarealen och
återbetalningsskyldigheten har vi kritiserat
regeringen för att lägga fram förslag som vida
avviker från 1990 års uppgörelse.
Riksrevisionsverket har också påpekat i sin rapport
Omställningsstöd till jordbruket att jordbruket
redan två gånger fått ersättning för åtgärder som
begränsar produktionen motsvarande ungefär två
tredjedelar av arealen i Omställningsprogrammet
inom ramen för Omställning 90 i samband med
1990 års beslut. På detta sätt blir regeringens förslag
på något sätt tredje gången gillt. Det är
otillfredsställande mot dem som verkligen lagt ner
både arbete och pengar för att nå en varaktig
omställning, som vi var överens om i 1990 års
beslut.
Det betänkande som vi nu skall ta ställning till,
JoU26 Vissa jordbrukspolitiska frågor, behandlar
bl.a. Norrlandsstödet och villkoren för
vegetabilieproduktionen vid ett svenskt
medlemskap i EU. Vår kritik har vi tidigare
framfört angående budgethanteringen. Det är
politiskt ohållbart att, som man gjort i det här
fallet, sprida ut förslag som belastar budgeten över
en lång tid i olika tappningar. Det omöjliggör en
samlad politisk bedömning. Kritiken kvarstår, men
vi avstår av formella skäl från att reservera oss. Vi
tar upp detta i ett särskilt yttrande.
Ett annat motionsförslag från oss gällde stöd till
odling av bär och grönsaker. Vi socialdemokrater
hade i vår motion förslag om stöd med 3 miljoner
kronor till norra Sverige. Pengarna skulle tas från
befintlig ram. Vi finner det mycket angeläget att
frågan löses för framför allt den s.k.
frilandsodlingen. Eftersom vi fått positiva
skrivningar i betänkandet avstår vi även här från att
reservera oss. Det är nu regeringens uppgift att
återkomma med förslag till hur frågan skall lösas.
Som framgår av den socialdemokratiska motionen
innebär regeringens förslag försämrad lönsamhet
för det norrländska jordbruket genom att man tagit
bort kobidraget och höjt inlösenpriset på
spannmål. Det löfte som Norrlandsjordbrukarna
fick i 1990 års beslut var att den livsmedelspolitiska
reformen inte fick leda till försämrad lönsamhet. Vi
menar att regeringens material för
beräkningsgrunderna visar att man underskattar
kostnaderna för att upprätthålla lönsamheten i det
norrländska jordbruket.
Men hänvisning till den osäkerhet som föreligger
bör riksdagen nu anvisa ytterligare 50 miljoner
kronor. Detta förslag ligger i linje med de
beräkningsgrunder som vi antagit och varit överens
om.
Man bör ställa sig frågan: Hur kan det komma sig
att Centern nu inte är berett att följa spelreglerna?
I opposition visste man nästan inga gränser för hur
långt man skulle sträcka sig när det gällde att höja
anslagen till Norrlandsjordbruket.
Mjölkkvoterna är en fråga som debatteras flitigt
inför ett eventuellt EU-medlemskap. Jag skulle
vilja ställa frågan till utskottets företrädare: Hur
skall kvoterna fördelas? Blir det försäljning, vart
kommer kvoterna då att gå? Blir kvoterna
regionaliserade, eller på vilket sätt tänker man lösa
frågan?
Jag yrkar bifall till socialdemokraternas
reservation. Vi ställer oss naturligtvis också bakom
de särskilda yttranden som vi lämnat.
Herr talman! Det här är den sista debatt som jag
deltar i här i kammaren. Jag vill därför tacka för
mina tolv år som jag har haft förmånen att tillhöra
riksdagen. Jag vill naturligtvis också rikta ett tack
till mina utskottskamrater. Det har varit mycket
stimulerande att jobba tillsammans med er.
Detsamma gäller kanslipersonalen, som jag tycker
gör ett mycket bra jobb. Det har varit
stimulerande, men vi har naturligtvis inte alltid
varit överens i alla frågor. Kanske har debatten
ibland varit litet tuff, men vi har också kunnat sy
ihop olika kompromisser och fatta bra beslut i svåra
frågor. Ni skall ha tack i utskottet.
Jag vill än en gång yrka bifall till
socialdemokraternas reservation.