Herr talman! Få förhållanden har varit så reglerade
som det svenska jordbruket. Det här är också en
internationell erfarenhet. I Europa har det varit
liknande förhållanden. I EU i dag är
jordbrukspolitiken ett av de områden där det är
besvärligast att komma fram till en samsyn. Det är
naturligtvis ingen slump utan en följd av decenniers
anpassning i de olika länderna för att upprätthålla
en produktion som man av olika skäl har bedömt
vara nödvändig, inte bara för att försörja den vid
varje tidpunkt befintliga befolkningen utan också
av andra skäl, exempelvis beredskapshänsyn.
Det är alltså inte konstigt att en reglerad
produktion har växt fram. Det är inte konstigt att
den fortfarande är och förmodligen för lång tid
framöver kommer att vara en knäckfråga när det
gäller internationella förhållanden.
Svensk jordbrukspolitik fick ett brott i detta i och
med 1990 års överenskommelse. Nu är vi i EU-
sammanhang tillbaka i en mycket snårig situation.
Jordbrukspolitiken har sedan ett par år varit
inriktad mot en anpassning till den europeiska
unionen. Det har kritiserats i många sammanhang,
men en aspekt har ofta glömts bort, och det är ett
nej vid folkomröstningen. Här menar utskottet att
man givetvis måste ha beredskap att vidta åtgärder
som kommer att behövas vid ett nej till
medlemskap vid folkomröstningen. Men utskottet
säger att man inte har underlag för att gå närmare
in på vilka alternativa handlingsvägar som bör
prövas i en sådan situation.
Det här är naturligtvis litet knepigt. Man kan ha
förståelse och tycka att det går att fortsätta ungefär
som förut och i lugn takt anpassa sig till den
situationen. Näringen behöver en långsiktighet.
Det är få förhållanden i samhället som bygger på
långsiktighet på samma sätt som just
jordbrukssektorn. Det är svårt att från den ena
växtsäsongen till den andra anpassa sig till
förändrade villkor. Ändå är det sådant som svenskt
jordbruk och även internationella motsvarigheter
har fått brottas med.
De förväntningar som nu finns kring ett EU-
medlemskap verkar vara sådana att man inom
svenskt jordbruk ser framtiden an med tillförsikt. I
Dagens Industri av i går redovisades hur
fastighetspriserna på jordbruksfastigheter stiger.
Detta tolkas som ett tecken på att ett EU-
medlemskap skulle gynna jordbruksnäringen. I
vilken utsträckning de som sysslar med
fastighetsaffärer har tagit i beräkning att vi inte
kommer med i EU vet jag inte, men tydligt är att
marknaden räknar med ett medlemskap.
Att fortsätta som förut efter ett eventuellt nej i
folkomröstningen kommer att erbjuda en hel del
svårigheter. Det är inte helt enkelt att förutse vilka
förändringar som kan behövas och i vilken takt
åtgärderna måste vidtas. Regeringen har inte
analyserat situationen. Riksdagen har inte underlag
för att ta ställning, och detta är allvarligt.
Något som däremot inte påverkas av ett
medlemskap i Europeiska unionen är behovet av en
elitplantstation i norra Sverige. I det
sammanhanget säger utskottet att i avvaktan på
utredningsarbetet rörande olika stödformer inom
ramen för Norrlandsstödet vill inte utskottet uttala
sig till förmån för en elitplantstation i norra Sverige.
Det må vara sant, men frågan är vad det har med
saken att göra. Man kan utgå ifrån att
elitplantstationer liknande den i Balsgård i Skåne
finns på många ställen i Europa. Det finns alltså ett
behov av sådana plantstationer för att tillgodose
södra Sverige med växtmaterial. Däremot finns det
mycket få motsvarigheter för det klimat som vi har
i norra Sverige. På lång sikt finns således ett klart
behov, vilket i sig inte har att göra med ett
utredningsarbete när det gäller Norrlandsstödet i
stort.
Jag anser att riksdagen mycket väl nu utan
utredningsarbete borde kunna inse behovet av en
sådan elitplantstation. Det påverkas, som sagt, inte
alls av om Sverige blir medlem i EU eller inte.
Herr talman! Jag står givetvis bakom min
meningsyttring, men jag avstår från att yrka bifall
till den. Jag ansluter mig till den
socialdemokratiska reservationen.