Herr talman! Det är kanske lite ovanligt att se mig uppe i talarstolen i det här utskottet, men det finns flera skäl till det. Jag är inte fullt den duvunge som jag kan vara i andra fall. Jag har nämligen i drygt 22 år mjölkat kor och skött ett jordbruk. Jag har varit med om avregleringar, omregleringar, mjölkkvoteringar och EU-bidragsbuntar. Jag vet vad det har handlat om. Jag har dessutom, efter att ha mjölkat mina upp till 20 kor - det har varierat - klätt om, satt mig i bilen, kört in till Ingesunds folkhögskola och börjat undervisa i idéhistoria, rättskunskap och ekonomi för att kunna klara mig. Jag har då kunnat konstatera att det snart sagt inte finns någon näring som så till den milda grad har misshandlats av politiker som just jordbruket.
Det finns många synsätt för att kunna närma sig jordbruket. Jag hör det i era debatter. Man kan se jordbruket som ett skatteobjekt, som Gustav Vasa började göra. Man kan se det som en inhemsk politisk styrningsmekanism, som i det romerska riket där man till slut skänkte bort säden för att köpa sig röster. Man kan också se det som en industriverksamhet och som en resurs, vilket jag tycker att Catharina Elmsäter-Svärd gör, ett industrijordbruk som kan skapa livsmedel. Detta har man också använt ur olika synvinklar, ur nationalistisk och protektionistisk synvinkel för att kunna trygga maten. Man kan se det som utrikespolitik som i Amerika, där man säger att den som har nyckeln till skafferiet är den som har makten.
Och så har man då fört politik på samma sätt.
Jag var med i slutet på 1900-talet när man äntligen hade kommit på den goda idén att man skulle avreglera jordbruket. Det skulle producera på bra och sjysta villkor, och vi skulle kunna ta betalt för våra produkter. Sedan kom vi in i EU, och då fick vi en reglering som jag närmast kan jämföra med sovjetisk planekonomi. Det styrdes på ett sätt som var fruktansvärt!
Vi har nu sett en omändring av stödet från produktion till areal. Min granne, vars mark jag arrenderade "på lôven" som vi säger i Värmland, tyckte att det var väldigt bra att jag hade mina djur betandes där och att jag höll inhägnat och rent. I förra veckan fick jag ett brev: Du, den där marken som du har arrenderat och som jag har upplåtit till dig, jag vill ta tillbaka den nu. Jag ringde honom och frågade om jag skulle plocka ned stängsel och allting. Nej, nej, gör inte det, sade han, det är bara EU-bidragen jag ska ha.
Helt plötsligt skapades det en större areal i Sverige, och den fortsätter att växa. Nu plockar man fram marker som man tidigare inte brytt sig om att bruka men som man nu naturligtvis kallar betesmarker och sätter i gång och röjer. Vi får alltså ett ökat öppet landskap tack vare den här frikopplingen av pengarna. Det skapar dock inte speciellt mycket mer produktion. Jag har fortfarande kvar mina djur på samma ställe. Men det här tricksandet som man tvingas leva i när man sysslar med jordbruk är inte speciellt lyckligt.
Man kan se på jordbruk på flera andra sätt också. Jag tyckte det var riktigt trevligt när jag hörde Socialdemokraterna ta upp som en punkt att man skulle ha ett ekologiskt, socialt och ekonomiskt hållbart jordbruk. Ja, jordbruk är också en social livsform. Det finns människor som väljer att leva på det sättet. Jag är en av dem.
Jag söker inte ett enda EU-bidrag. Jag tillhör dem som försnillar pengar som vi redan har skickat ned till Bryssel. Men jag gör det inte av ren princip, och jag har råd att låta bli. Jag står ju i talarstolen här, så jag ska nog kunna överleva den förlusten också.
Nej, jag kan inte vara med och plädera för mera stöd, mera regleringar och mera återföringar. Jag skulle personligen vara tacksam om politikerna tog bort sina fingrar från jordbruket i större utsträckning. Men nu är vi ju med i EU, och då har villkoren förändrats helt och fullständigt. Vi ska alltså konkurrera med människor som har helt andra ekonomiska förutsättningar än vad vi har om vi skulle tacka nej till allt EU-bidrag. Därför sitter vi fast i fällan, och vi har väldigt små möjligheter att komma undan.
För den sakens skull har vi i det här betänkandet fem reservationer, som jag naturligtvis står bakom. Men jag yrkar bifall endast till reservation 19 under punkt 18.
Nu är det så, mina vänner, att jag har lyssnat på er alldeles för mycket, så det jag hade skrivit har jag inte hunnit komma in på här. Likafullt tror jag att jag kan tillföra ett visst värde när jag understryker att vi har så olika utgångspunkter när vi diskuterar jordbrukspolitik. Jag har ett viktigt förhållningssätt till de marker som jag är satt att förvalta, eller som jag valt att förvalta.
Den infallsvinkeln är lite grann av det som Vänsterpartiet här står för och lite grann har tagit över från vårt synsätt. Jordbruksmarken är inget som vi äger i dag utan något som våra barnbarn ska äga långt fram i tiden. Det här är väldigt viktigt. Industrijordbruket är faktiskt inte speciellt miljövänligt.
Jag hörde att Sven Gunnar Persson - ursäkta att jag inte är så familjär med alla namnen - frågade om det finns nitrater i dricksvatten. Ja, det har man konstaterat i flera undersökningar på Ultuna. Jag kan påminna om det larm om kadmium i bröd som gick för en del år sedan. Detta kadmium har kommit från en fosfat som fanns i konstgödsel som vi importerat från Nordafrika. Visst påverkar alltså vårt jordbruk marken på lång sikt! Det ska vi ha fullkomligt klart för oss. Det ansvaret måste vi ta.
Dessutom har vi detta med vårt förhållningssätt till våra djur. Nu är jag lite grann inne på det idéhistoriska och på det etiska förhållningssättet. Astrid Lindgren tog ju upp frågan om burhöns men de är fortfarande i burar. Jag kan försäkra er att mina höns mår väldigt bra. Dessvärre gör också räven det.
Jag har inte talat om stöd till fjällnära jordbruk. Men eftersom vi sitter i den reglerade sits som vi gör tycker jag att vi får lov att använda de stöd som vi får från EU, eller som vi en gång betalat till EU, på det sätt som vi nämner i våra reservationer. Om jag nöjer mig med detta har jag dragit över tiden med bara elva sekunder.