Fru talman! Alla vittnar vi om skogsindustrins
stora betydelse. Jag tycker inte att någonting som
sägs om den betydelsen är överdrifter, t.ex. för Sveri-
ges ekonomi, för export och för rekreation.
Tillväxten i skogen är säkrare och starkare än
inom den s.k. nya ekonomin. Skogsindustrins stora
ekonomiska betydelse har inneburit att den till stora
delar har styrt utformningen av skogspolitiken.
Men - och här kommer Åke Sandströms frågor in
i bilden - jag är förvånad över att Centern inte ser
några som helst problem, trots att det finns forskar-
rapporter som pekar på att här finns problem som vi
måste tackla.
Vi har anledning att fråga oss, mot bakgrund av
en ökad kunskap som skogsekosystemet, om skogs-
bruket har bedrivits för intensivt. Flera studier visar
på att nuvarande skogsbruk inte är uthålligt.
I 1994 års skogsvårdslag jämställs produktions-
och miljömål. Riksrevisionsverket har granskat
skogsvårdsstyrelsernas arbete med att uppfylla målen,
och verket har redovisat kritik på flera områden. Man
konstaterar bl.a. att man inte har klarat av att förmå
skogsbruket att värna den biologiska mångfalden och
att lagens portalparagraf är så skriven att det inte går
att jämställa de båda målen.
Det är närmast en kommunikation mellan
skogsindustrin och de ideella naturvårdsorganisatio-
nerna som har bidragit till ambitionshöjningen i
skogsbruket. Skogsindustrin, skogsägare och natur-
vårdsorganisationer har gjort jobbet, och de har gjort
ett stort jobb.
FSC-certifieringen har följts av en liknande stan-
dard, PEFC-certifieringen. Dessa certifieringar styr
sedan några år mycket av naturvården; de styr den
hänsyn som tas och de frivilliga avsättningar som
görs. Jag frågar mig om skogsvårdsstyrelserna och
skogsvårdsorganisationerna här har suttit på åhörar-
plats.
Skogsvårdslagen har börjat spela ut sin roll. Det är
ambitionsnivån i FSC-certifieringen som är avgöran-
de och ledande. Men ännu saknas mycket för att vi
entydigt ska kunna konstatera att vi är på väg mot ett
hållbart ekologiskt skogsbruk.
Min mening är att skogsvårdslagen måste ses över
utifrån miljömålen och inarbetas i den övriga miljö-
lagstiftningen. Skogsvårdslagen förutsätter en hög
grad av frivilliga åtaganden från markägare m.fl.,
men samhället behöver ökade möjligheter för att
uppmuntra dessa åtaganden. I vissa fall behövs
skärpta regler för hur man bedriver skogsbruket så att
den biologiska mångfalden inte hotas, att fler reservat
kan avsättas i produktiva skogar och att offentligägd
mark ska kunna användas i utbyte mot den mark som
enskilda ägare avsätter som reservat.
Överordnat allt annat finns kravet på ett uthålligt
brukande av naturresurser, bevarandet av biologisk
mångfald och ett kretsloppstänkande. Sverige har
genom ratificeringen av Riokonventionen förbundit
sig att iaktta dessa krav. Vi måste ta till oss de senaste
forskningsrönen vad gäller både uthållighet och bio-
diversitet.
Om inte skogsvårdslagen tar hänsyn till grund-
forskningens resultat behövs den ju inte. Den har då
mer karaktären av en modifierad industrilag utan
hänsyn till ekologi. Certifiering och skogspolitik kan
vara varandras hävstänger på väg mot en ekologisk
skogspolitik. Nuvarande skogsbruk innebär möjligen
ett hot mot skogsekosystemet.
Artdatabanken visar att antalet hotade arter ökar
samtidigt som en vardagsmångfald av arter står och
knackar på dörren till rödlistorna.
Med en ny och bättre uppdaterad skogsvårdslag,
som ger förutsättningar för ett i alla delar uthålligt
skogsbruk, ges också möjlighet att stärka trä som en
fantastisk förnyelsebar råvara. Potentialen ligger i att
hitta nya former för hur trä kan användas i olika
sammanhang, inte minst inom förpackningsindustrin.
Fru talman! För att värna om svenskt skogsbruk
vill jag ge en sammanfattning av vad som krävs ut-
över vad jag sagt när det gäller uthålligheten.
Vi måste på ett bättre sätt hävda våra intressen
internationellt. En åtgärd kan i det sammanhanget
vara att inrätta en skogsambassadör på Europanivå.
Vi måste satsa mer på forskningen i olika avseen-
den, bl.a. när det gäller nya produkter. Men vi måste
också satsa på forskning kring två olika slag av an-
grepp på skogen. Dessa är i dag ett större hot mot
skogen än någonting annat. Här krävs mycket mera
forskning.
Kalkningsverksamheten är en annan åtgärd. Ulf
Björklund pratar om kalkningsverksamheten men inte
på det sätt som vi nu måste tala om den, nämligen att
den på ett bättre sätt måste anpassas till de behov som
finns. I dag sker en alltför urskillningslös kalkning av
skogsmark, och insatserna ger i många fall negativa
effekter. Det nämnde inte Ulf Björklund någonting
om, vilket jag tycker är oerhört viktigt.
När det gäller avsättningarna fick jag från Åke
Sandström frågan om det finns någon övre gräns för
dessa. Jag tror att vi ska sluta tala om antal hektar när
det gäller avsättningarna. Vi måste i stället tala om
det som av olika skäl är viktigt att bevara. Det hand-
lar om att bevara den biologiska mångfalden, men
också om andra skäl. Vad är viktigt att bevara? Att
haka upp sig på 800 000 eller 900 000 hektar kan inte
vara rätt väg även om vi i miljömålssammanhang har
gjort det. Det väsentliga kan inte vara 900 000 hektar,
utan det väsentliga måste vara att vi sparar det som
behöver sparas.
Fru talman! Jag vill yrka bifall till reservation 6.
Till reservation 8, som handlar om statens skogsinne-
hav, vill jag ge kommentaren att jag i andemeningen
instämmer i den. Men jag tycker att det är fel tillfälle
att nu ta upp den frågan eftersom staten har mycket
kvar att göra när det gäller att ta ansvaret för den
svenska skogen. Därför bör en sådan fråga väckas
senare.