Fru talman! Det gläder mig att statsrådet för krea-
tiva nattliga samtal med företrädare för näringslivet.
Med anledning av det som har hänt i Norrköping
följer jag debatten mer än vad jag har haft anledning
att göra tidigare. Det har slagit mig att det bland de
anställda har funnits en oro för vad företagets över-
gripande strategi skulle få för konsekvenser, även om
företaget har sagt att man planerar en expansion i
Norrköping. Det har förts en kreativ, sökande och
prövande debatt bland de anställda. Jag tycker ändå
att den har präglats av en ganska stor förståelse för
företagets villkor, men det har självfallet också prö-
vats olika vägar och argument sett ur de anställdas
perspektiv. Vi som politiker har som bekant ofta de-
lade meningar och prövar olika lösningar. Det tillhör
självfallet politikens natur.
Det som skrämmer mig är att det är som mest tyst
inom den sektor där man allra mest hyllar personligt
ansvar och personlig kreativitet och, som statsrådet
sade, där entreprenörsandan, självständigheten och
den personliga kreativiteten kommer att bli allt vikti-
gare. Där är debatten och det offentliga prövandet och
sökandet mest osynligt. Jag förstår att det finns, men
det jag inte kan begripa är att många näringslivsföre-
trädare betraktar det som en oerhörd svaghet att säga
att de har lyssnat på en politiker och tagit hänsyn till
vad anställda tycker.
Det skrämmer mig ännu mer, eftersom vi lever i
en tid då vi alla, i tal i alla fall, är överens om att det
är viktigt att vi faktiskt tar hänsyn till varandra och då
kommuner och stat samverkar för att skapa ett bra
klimat för företagen.
Det har ju faktiskt kommit en del positiva signaler
från Ericsson. Vi kan tro och hoppas att man faktiskt
har tagit intryck av de argument som inte minst de
anställda har använt i Norrköping. Men trots att man
synligt och påtagligt visar att man faktiskt har lyssnat
vill man inte säga detta offentligt och inte delta i
samtal. Och, som sagt, det förvånar och skrämmer
mig.
Det handlar om enskilda händelser som den i
Norrköping, men också om det övergripande. Teorin
om outsourcing, eller koncentration på kärnverksam-
heten, kan ju rimligen inte vara självklar. För inte så
hemskt länge sedan hette det ganska ofta, när man
lyssnade på näringslivsföreträdare, att det var oerhört
viktigt att man från företagets sida hade kontroll över
hela produktionsprocessen från ax till limpa. Det var
viktigt att kompetensen och företagets kännetecken
präglade hela produktionsprocessen. Då var inte out-
sourcing den högsta visdomen.
I dag är det uppenbarligen många företag som i
likhet med Ericsson betraktar outsourcing som det
självklara och som ledstjärna för förändringsarbete.
Nu skall man bara koncentrera sig på montering och
utveckling av produkter, allt det andra kan man över-
låta till underleverantörer.
Det må vara hänt att man har bytt strategi. Men
hur kan det komma sig att alla dessa kreativt tänkan-
de, självständiga människor samtidigt byter uppfatt-
ning utan att det förs någon som helst synlig, påtaglig
debatt? Det skrämmer mig som medborgare. Vi är i
högsta grad beroende av att dessa kloka herrar - det
är mest herrar - och kvinnor fattar rätt beslut.