Herr talman! Jag skulle vilja inleda med att säga
att det som Göran Magnusson sade sist är det farligas-
te man kan göra, dvs. att hitta ursäkter eller göra en
sammankoppling mellan den kriminalitet som poliser
kan göra sig skyldiga till och polisers arbetssituation.
Vi skall diskutera polisers arbetssituation på ett
seriöst sätt, och självklart skall den förbättras. Men vi
kan inte använda de frågorna i en debatt om övervåld.
De har ingenting med saken att göra.
Vi lever inte i det bästa samhället. Det är ett gott
samhälle, men det är inte det bästa samhället. I det här
samhället finns människor som är utslagna, som har
mindre möjlighet att göra sig hörda, som har mindre
möjlighet att hävda sig gentemot personer i makt-
ställning - som poliser.
De fall jag har räknat upp är ett axplock av vad jag
som ung medborgare i Sverige, boende i Stockholm,
fått höra. Anledningen till att jag tagit upp dessa fall
är att jag kan stå för att de verkligen har inträffat. De
personer jag har pratat med betraktar jag som oerhört
tillförlitliga.
Göran Magnusson säger att det är en orättvis bild
att säga att majoriteten inte reagerar. Hur har man
reagerat? På vilket sätt har man med kraft reagerat
mot fördubblingen av anmälningar mot poliser under
90-talet? Jag kan inte hitta någon sådan kraftfull re-
aktion. Jag kan inte hitta att man har uppmärksammat
detta som ett angeläget problem, som en viktig situa-
tion att ta tag i innan utvecklingen går oss fullständigt
ur händerna.
Den största markeringen kom i samband med att
litet väl många människor hade dött i samband med
polisingripanden. Då började Polisskolan diskutera de
grepp som skulle tillämpas vid gripanden. Det är
självklart bra att en sådan diskussion förs. Vi måste
också våga företräda dem som har så svårt att göra
sina röster hörda; missbrukare, unga människor, de-
monstranter, politiskt oliktänkande, invandrare, kvin-
nor. Deras talan måste också föras.