Herr talman! Rättssäkerhet är en av de viktigaste
förutsättningarna för demokrati. Övergrepp från
myndigheternas sida gentemot medborgarna kommer,
framför allt på grund av den mänskliga faktorn, aldrig
att kunna motverkas helt. Däremot bör ett rättssäkert
samhälle ha sådana mekanismer som effektivt skyddar
medborgarna då sådant inträffar.
Jag menar att vi i Sverige håller på att tappa grep-
pet när det gäller övergrepp från polisen gentemot
medborgarna. Framför allt är det tystnaden från poli-
tikernas sida när det gäller polisvåldet som alarmerar.
Om inte de folkvalda reagerar, vem skall då agera?
Mellan 1990 och 1996 fördubblades antalet an-
mälningar mot poliser. Förra året uppgick antalet
anmälningar till knappt 1 500, men av dessa resulte-
rade bara 4 i fällande domar. De här siffrorna talar sitt
tydliga språk. Någonting är fel.
Ett tydligt exempel på det är de tolv anmälningar
som följde efter polisens ingripande mot en kvinno-
demonstration den 8 mars förra året, den internatio-
nella kvinnodagen. De här tolv anmälningarna inkom
direkt efter att polisen gjort ett ingripande. Jag har i
samtal med vittnen och genom medierna tagit del av
det inträffade enligt vittnenas version. Enligt dessa
har följande inträffat:
Polisen spärrade av två gator, föste ihop demon-
stranterna och började att slå med batongerna mot de
mestadels unga kvinnorna som skrek och försökte
skydda sina kroppar och huvuden. Efter ingripandet
visiterades alla kvinnor i demonstrationen en efter en.
Kvar på platsen flöt blod från trottoaren och det hade
även stänkt upp på bilarna runt omkring. En flicka
fick sys i huvudet och ett flertal andra personer fick
allvarliga skador. I polisrapporten däremot står det att
det inte varit ett våldsamt ingripande.
Vad har hänt nu, nästan ett år efter denna händel-
se? Jo, enligt de uppgifter som polisintendent Thord
Pettersson på polisens enhet för internutredningar har
lämnat har chefsåklagare Agneta Isborn Lind inlett en
förundersökning. Den här undersökningen är ännu
inte avslutad, och följaktligen har inget åtal väckts.
Som skäl till fördröjningen anger man i ett fax från
polisintendenten: Att utredningen ännu inte är avslu-
tad beror huvudsakligen på att under våren 1997 hade
CU inte resurser att skriva ut de omfattande bandför-
hör som hållits med ett fyrtiotal personer såsom mål-
sägande, vittnen och polismän.
Det här är skandal. Ett år har gått och inget händer
därför att man inte skriver ut bandintervjuerna. Det är
uppenbarligen så att medelstilldelningen inte följt
med utvecklingen, dvs. en kraftigt ökad belastning på
enheten för interna utredningar. Detta kan kopplas till
det citat som Göran Magnusson läste upp om till-
fredsställande effektivitet för närvarande inom avdel-
ningen för internutredningar.
Det skulle skada polisen att blanda ihop polisers
arbetssituation med det övervåld som vissa poliser gör
sig skyldiga till. Att ursäkta brutalitet eller att anföra
som förmildrande omständighet att polisen befinner
sig i pressade lägen och därför slår drar vanära över
hela poliskåren, vilket är oförtjänt. Låt oss i stället
separera de här två diskussionerna, polisens arbetssi-
tuation och vissa polismäns övervåld.
Det som däremot är gemensamt för poliskåren är
den laganda som verkar prägla verksamheten, en
laganda som dessutom verkar ha spritt sig upp till
maktens boningar. Jag har ännu inte, trots att fakta
pekar på en mycket oroande situation, hört vare sig
justitieministern eller företrädare för majoriteten
uppmärksamma det ökade antalet anmälningar mot
poliser och de uppenbara fall av polisvåld som är ett
angeläget problem i samhället. Detta anser jag vara ett
svek mot medborgarna.
Jag har under flera år som boende i storstad tagit
del av flera skakande uppgifter om polisövervåld. Det
våld jag har fått återberättat har riktat sig mot framför
allt kvinnor, ungdomar och invandrare. Av hänsyn till
de drabbades rädsla och integritet kommer jag inte att
ge några exakta detaljer, men jag vill återge några av
de fall som har berättats för mig.
Det första exemplet är från april 1992. En lör-
dagseftermiddag sätter sig motdemonstranter i gatan
för att blockera en nazistisk demonstration. En kvinna
i medelåldern, utan någon som helst anknytning till
demonstranterna, rusar förfärad fram när hon ser en
polis stå och slå på en ung flicka. Hon griper tag i
polismannens arm. Polismannen vänder sig om och
slänger ned kvinnan på marken. Hon får flera sparkar
i ryggen och på kroppen. Kvinnan förs chockad bort
av bestörta vittnen, men händelsen anmäls inte.
Augusti 1993: Två unga tjejer står på Rådmansga-
tans tunnelbanestation och är flamsiga men inte på
något sätt våldsamma eller uppenbart störande. En
polis kommer fram och säger till tjejerna att lägga av
med att larva sig om de inte vill ha hjälp ned på spå-
ret. Han säger samtidigt till dem: Jag kan göra vad jag
vill, det är ingen som tror er i alla fall.
År 1995 flyr en ung kvinna med invandrarbak-
grund undan några skinnhuvudens bärsärkagång en
lördagsförmiddag i centrala Stockholm. Hon blir helt
utan anledning angripen av en hund med hundförare,
bits allvarligt på överkroppen av hunden till dess
hundföraren säger: Loss! Kvinnan förs av vänner i
väg till ett sjukhus där skadorna dokumenteras. Det är
djupa sår som nu efteråt gett stora ärr. Händelsen
anmäls. När hon efter en tid ringer och frågar vad som
hänt med anmälan får hon den muntliga uppgiften att
ärendet avskrivits eftersom det dels inte fanns några
vittnen, dels inte finns någon hundförare som anmält
händelsen själv. Hon har själv inte kunnat ge ett annat
signalement på hundföraren än just hund och uniform.
Hon har intill denna dag inte fått ett skriftligt besked
från vare sig åklagare eller polis om att ärendet av-
skrivits.
År 1997 stoppar Norrmalmspolisen en svart man
med tre barn för att de menar att han försökte åka
tunnelbana utan att betala biljett på Centralen i Stock-
holm. Enligt de vittnen som var på platsen tryckte
polisen efter en kort diskussion ned mannen på gol-
vet, satte knät i ryggen på honom och tryckte till flera
gånger. Mannen fördes i väg och hans tre små barn
lämnades kvar på platsen. Efter ett tag förde en väkta-
re bort det minsta barnet till polisbilen, men mannen
fördes sedan till arresten.
Februari 1998: I Malmö blockerar ett antal unga
demonstranter ingången till en porrbutik för att pro-
testera mot porren. På TV senare på kvällen kan för-
vånade tittare se hur en polis besinningslöst slår på en
liggande demonstrant med batongen.
I dagarna kom ytterligare ett nytt fall. En ung
flicka blev illa slagen i huvudet av en polis vid ingri-
pandet mot en rejvfest för fyra år sedan. Rolf Dahl-
gren på polisens interna utredningar säger till Expres-
sen: "Det är ingen tvekan om att det är en polisman
som slagit henne med batong, det ser man tydligt på
skadorna." Flickan har nu fått 10 000 kr av polisen
för att det har gått att fastslå att det var en polis som
gjort sig skyldig till misshandeln och att det var ex-
cessivt våld. Men ingen polisman har, trots att 13
vittnen har hörts, kunnat bindas vid brottet. Ingen
polis har heller rapporterat om händelsen. Så här får
det inte gå till.
Lagandan har i flera fall visat sig vara polisens
egen värsta fiende, inte minst då det handlat om poli-
ser som anmält andra poliser och sedan blivit så tra-
kasserade av sina kolleger att de tvingats byta arbets-
plats. Värsta formen är dock när polisbefäl vid an-
mälningar går ut och misskrediterar målsäganden
genom att helt enkelt påstå att det som sägs är lögn
utan att de själva varit vittne till händelsen, som t.ex.
skedde angående den påstådda rasistiska och fysiska
misshandeln av tre killar i november förra året på
Norrmalms polisstation. Händelsen utreds fortfarande.
Men de anmälda poliserna har svarat med en motan-
mälan om förtal mot de tre unga männen. Vem vågar
efter en sådan händelse anmäla polisen? Poliser be-
skyddar poliser, och politiker håller tyst.
Sällan är en medborgare så utsatt som vid de till-
fällen av övergrepp från poliser. Det sker i slutna rum
dit få har tillträde. Vid efterföljande process är polis-
mannens trovärdighet i princip alltid långt högre än
den målsägandes, vilket ger särskilt betänkliga följder
när ord kommer att stå mot ord eller i beaktande av
vittnesmål. Det kan inte fortgå på det här sättet. Vi
måste reagera mot den destruktiva kårandan, mot
våld, mot rasism och sexism inom polisen. Inte minst
de poliser som tar av stånd från denna form av krimi-
nalitet skall kunna fortsätta att känna yrkesstolthet och
trygghet i sitt jobb.
Jag yrkar bifall till reservation 3.