Herr talman! Dagens polisdebatt handlar om ett
antal motioner med krav på olika förändringar med
anknytning till polisväsendet. Genomgående är det så
att motionsspörsmålen antingen är föremål för utred-
ning eller överväganden i departementet. I något fall
är önskemålen i motionen faktiskt tillgodosedda,
vilket inte hindrat att den föranlett en reservation.
Jag tänker uppehålla mig mer utförligt vid en frå-
ga, nämligen utredningen av brott begångna av polis-
män.
Låt mig först påminna om att polisen är den enda
yrkesgrupp i samhället som har laglig rätt att utöva
våld, vilket ger den en särställning. Givetvis måste
man ta avstånd från alla former av övervåld från poli-
sens sida. Samtidigt är det väsentligt att samhället
med kraft skyddar polismän i deras tjänsteutövning
och tar avstånd från varje form av övergrepp mot
dem. Lagstiftningen ger också klart uttryck för med
vilket allvar samhället ser på denna fråga.
I motion 215 förordas att någon annan instans än
polisen själv skall utreda de brott som poliser miss-
tänks för. I den andra motionen som är aktuell i detta
avsnitt, motion 217, yrkas att en parlamentarisk
kommitté skall utreda polisvåldet. Det får väl uppfat-
tas så att det handlar om övervåld, och inte om frågan
huruvida polisen skall ha rätt att använda våld i sin
tjänsteutövning.
Frågan om vem som skall utreda misstankar och
anmälningar om brott begångna av poliser är ingalun-
da ny. Flera utredningar gjordes i slutet av 1970-talet
och i början av 1980-talet, bl.a. Polisberedningen.
Riksdagen godkände sedermera vad regeringen an-
förde i budgetpropositionen 1985/86 i denna fråga.
Det är detta beslut som fortfarande är basen för ut-
redningsarbetet i dag.
Departementschefen skrev i den budgetproposi-
tionen:
"Jag anser att beredningen på ett övertygande sätt
har påvisat de praktiska och principiella olägenheter
som det skulle innebära att anförtro de nu aktuella
uppgifterna till något organ utanför rättsväsendet,
närmas då länsstyrelserna. Framför allt gäller att ut-
redningarna med all säkerhet skulle förlora väsentligt
i effektivitet. Jag ser detta som en avgörande nackdel
inte minst med hänsyn till det förut berörda förhållan-
det att stora bevissvårigheter ofta möter i de aktuella
utredningarna. Om uppgifterna anförtros till ett ut-
omstående organ, skulle detta sannolikt också vara
ägnat att motverka det förut berörda intresset av att
åtgärder för att stävja eventuellt förekommande
olämpliga arbetsmetoder skyndsamt vidtas inom poli-
sens egna led.
I likhet med majoriteten av remissinstanserna de-
lar jag alltså beredningens uppfattning att anmälning-
arna även i fortsättningen bör handläggas inom ramen
för det ordinarie systemet för utredning och lagföring
av brott. Systemet är det bästa från effektivitets- och
rättssäkerhetssynpunkter."
Vissa väsentliga förändringar gjordes i utrednings-
förfarandet genom detta beslut 1986. De innebär att
anmälningar eller misstankar om brott begångna av
polispersonal direkt skall överlämnas till åklagare,
samt att de förtroendevalda ledamöterna i polisstyrel-
serna gavs möjlighet att direkt följa utredningsarbetet.
Detta gäller alltjämt.
I alla utredningar som har berört frågan om vem
som skall utreda brott begångna av poliser och dis-
ciplinfrågor har också betonats vikten av det förebyg-
gande arbetet direkt inom polisen. Där är det givetvis
chefer på alla nivåer som har ett stort ansvar. De
polisetiska frågorna måste ägnas stor uppmärksamhet
både i grundutbildningen och i fortbildningen liksom
även i det ständigt pågående uppföljningsarbete av
polisens egen verksamhet som skall utföras.
Utskottet har under årens lopp vid olika tillfällen
behandlat motioner i de här frågorna, men vidhållit
sin grundläggande ståndpunkt.
Under hösten 1996 förekom en intensiv nyhets-
rapportering om otillbörliga kontakter mellan en po-
lisman och företrädare för kriminella intressen som
sysslat med ekonomisk brottslighet. Nyhetsrapporte-
ring förekom vid samma tid också om att en polisman
i Helsingborg skulle ha lämnat ut sekretessbelagda
uppgifter till en medlem i motorcykelorganisationen
Hells Angels. Mot den bakgrunden gav Rikspolissty-
relsen och Riksåklagaren gemensamt i uppdrag till
tidigare biträdande riksåklagaren Axel Morath att leda
en översyn av det interna kontrollsystemet, där också
frågan om brottsutredningar skulle belysas.
I denna utredning konstateras att:
Den nuvarande utredningsordningen är ett resultat
av flera utredningsuppdrag som syftat till att finna en
ordning som utesluter föreställningar hos allmänheten
om att utredningsförfarandet påverkas av ovidkom-
mande faktorer. Ordningen med omedelbart åklaga-
rinträde innebär att ansvaret för utredningarna ligger
på en annan, från polisen fristående, myndighet.
Medborgarinflytadet har förstärkts. Dessa förhållan-
den hindrar dock inte att misstro mot utredningsord-
ningen gång efter annan framförs.
Som motvikt till den kritik som anförs kan följan-
de omständigheter summeras. Utifrån de möjligheter
som finns att granska och bedöma den gällande ut-
redningsordningen kan antecknas att objektivt sett
håller verksamheten hög, eller rent av mycket hög,
kvalitet.
Oavsett allvaret i en anmälan redovisas denna all-
tid till åklagare för bedömning. När anmälningar
enligt åklagarens direktiv närmare utreds sker detta
med stor omsorg och ingen möda sparas med att "gå
till botten" med anmälan. Denna noggrannhet och den
i övrigt höga kvaliteten i dessa utredningar har bl.a.
noterats i personalansvarsnämndens granskning när
utredningarna utgör underlag för beslut i nämnden.
Utredningen föreslår för sin del att den organisa-
tion som nu finns för interna brottsutredningar i hu-
vudsak får bestå. Utredningen har inte funnit annat än
att polisutredningarna genomgående är av god kvalitet
och väl uppfyller de krav som kan ställas. Det finns
med andra ord inte skäl för en genomgripande för-
ändring.
Viss utveckling av den nuvarande organisationen
bör enligt utredningens mening dock ske. Stockholm-
senheten bör allmänt sett få en stödjande funktion i
förhållande till övriga enheter. Vidare bör Stockholm-
senheten få ett samordningsansvar när det gäller att
inhämta, bearbeta och systematisera tips inom detta
speciella utredningsområde. Inom ramen för en sådan
samordning torde även mera övergripande analys- och
metodfrågor kunna rymmas.
Som tidigare sagts är ett huvudargument mot den
nuvarande utredningsordningen att "polisen utreder
sina egna brott" och att förtroendet för att utredning-
arna bedrivs opartiskt därför inte finns. Utredningen
har, som framgått av det ovan anförda, inte ansett att
argumentet har tillräcklig styrka.
Herr talman! Jag har velat återge så här pass
mycket ur den nya utredningen och även de tidigare
därför att det är angeläget att inte tro att bara en or-
ganisatorisk förändring av utredningsorganisationen
för brott begångna av polismän löser den här frågan.
Utredningsresultaten visar faktiskt att organisationen
inom polisen också kan ge ett bra förtroende hos
allmänheten.
Jag tycker naturligtvis som alla andra att det är ut-
omordentligt angeläget att allmänheten känner stort
förtroende för det utredningsarbete som görs när det
sätts i fråga att polisman eller polispersonal har begått
brott. Det handlar då inte bara om övervåld i tjäns-
teutövningen utan även om andra brott, inte minst det
som jag inledningsvis sade var en av anledningarna
till den senare utredningen, nämligen påstådda för-
bindelser mellan en polisman och kretsar som syssla-
de med ekonomisk brottslighet.
Mot bakgrund av vad jag har sagt i den här frågan
yrkar jag avslag på reservation nr 3.
I betänkandet föreslår utskottet riksdagen att göra
ett tillkännagivande om att utvärderingen av använd-
ningen av skyddssprejer snarast bör presenteras, trots
att underlaget är begränsat, och att man där också
skall ta i beaktande de internationella erfarenheter
som finns kring detta.
Herr talman! Med detta yrkar jag bifall till utskot-
tets hemställan i betänkande JuU18 och avslag på de
reservationer som finns fogade till betänkandet.