Fru talman! Jacob Johnson nämner en viktig fråga om implementeringen. Det är alltid en diskussion när Europeiska unionen tar fram olika nya strategier, mål och handlingsplaner om hur vi ska implementera allt detta. En del hävdar att det finns för lite uppstyrning, för lite implementeringsdokument kring EU 2020.
Om många länder struntade helt i dessa mål och tyckte att de egentligen bara var luft skulle man inte heller slåss så mycket emot vissa mål eller vara så för andra mål. Det är klart att när vi sätter upp gemensamma ambitioner tillsammans blir det en uppföljning riktad mot det enskilda landet.
En sak som är viktig och strategisk är att vi har färre mål nu än tidigare. Lissabonstrategin innehöll 24 olika mål. Nu är vi nere på fem mål, vilket gör det lättare. De är också exemplifierade som att 3 procent av bnp ska satsas på forskning.
Det vi strider för mycket nu är att minst 75 procent av både kvinnor och män ska arbeta. Det är riktat mot konkreta mål som är lättare att följa upp.
Det som också är viktigt med implementering är faktorn öppenhet, att styrningen kommer att baseras mycket på öppenhet och ansvarsutkrävning. Man skulle kunna tala om name, shame and blame.
När Europeiska rådet möts kommer det att finnas uppföljningar. Det kommer att vara en diskussion som pågår hela tiden. Man kommer att ha olika resultatuppföljningar, vilket gör att många länder kommer att akta sig för att strunta i vissa mål eller halka efter.
Det är viktigt att det blir ett ansvar på högsta nivå. Då är det mycket upp till Europeiska rådet hur man väljer att utforma konkreta handlingsplaner. Vi ser att kommissionen kan få en starkare roll.
EU blir inte mer än vad medlemsstaterna gör det till. Det är mycket upp till länderna själva nu att se att vi skapar en gemensam stark agenda för tillväxt i Europa. Då sätter vi upp mål tillsammans, och då är det upp till oss att leva upp till dem.