Fru talman! I morgon träffas EU:s stats- och regeringschefer för att dels diskutera kommissionens meddelande
Europa 2020
men också för att enas om meddelandets tematiska prioriteringar och fastställa strategins överordnade mål. Medlemsstaterna förväntas därefter anta nationella mål i dialog med kommissionen för att sedan på det kommande toppmötet i juni fastställa dessa nationella mål. Strategin kallas också EU 2020 eller En strategi för smart och hållbar tillväxt för alla.
Inledningsvis noterar jag att EU som vanligt blandar ihop begreppen Europa och EU. Namnet Europa 2020 ger ju sken av att det omfattar hela Europa, det vill säga även till exempel Norge, Ukraina, Serbien, Schweiz, Vitryssland, den europeiska delen av Ryssland, Island med flera europeiska delar utanför EU. Under namnet Europa 2020 hade det ju varit på sin plats att diskutera förhållandet mellan EU och övriga Europa, men såvitt jag kan se är den aspekten över huvud taget inte nämnd vare sig i kommissionens meddelande eller i finansutskottets betänkande. Det handlar alltså om en framtidsstrategi för EU, inte för Europa.
Strategin är framtagen med avsikt att vara en efterföljare till Lissabonstrategin som antogs av EU i Lissabon för tio år sedan. Den är också framtagen under den ekonomiska och sysselsättningskris som EU liksom stora delar av världen i övrigt befinner sig i efter finanskrisens början hösten 2008, alltså för cirka ett och ett halvt år sedan.
EU:s utmaningar efter krisen är minst sagt stora. Inte minst gäller det euroländerna med Grekland i fokus för tillfället. Det kommer väl att dominera morgondagens toppmöte. Jag vill i detta sammanhang framhålla att EMU-projektet, som är en väsentlig del av EU, skapar så kallade asymmetriska chocker inom eurozonen på grund av att medlemsstaterna inom euroområdet måste föra samma penningpolitik trots ibland väsensskilda förutsättningar. Att bara hålla ihop EMU kommer att kosta gigantiska summor.
Det talas om att skapa en gemensam fond som ska bli ett alternativ till Internationella valutafonden, IMF, för att förse länder som hamnat i svårigheter med stöd från andra länders skattebetalare. Denna diskussion förs väl mest bakom lyckta dörrar för tillfället. Ett EMF, en europeisk valutafond, kräver dock en fördragsändring, och oenigheten i medlemsländerna om att ge upp stora delar av finansmakten för att rädda det skakiga EMU-projektet är påtaglig.
Samtidigt förbereds inom EU också stora framtidsfrågor som översyn av långtidsbudgeten och nära kopplat till detta en översyn av den gemensamma jordbrukspolitiken. Kommissionen har fört fram idéer om en radikal reform av EU-budgeten, särskilt när det gäller jordbruksstöd och strukturfonder. Men redan vid utfrågningarna av kommissionens kandidater backade man från förslagen. Kommissionens trovärdighet är därmed i många avseenden satt ur spel. Det är inte hållbart att gå ut och peka med hela handen för att länderna ska styra om sina budgetar som kommissionen önskar när man inte själv lyckas få igenom sina idéer.
Kritiken från många håll i Europa är omfattande över realismen i kommissionens tioårsstrategi. Man kan tänka sig att det kommer att ta minst fem år av återhämtning från den ekonomiska krisen, och flera prognoser pekar på att majoriteten av EU-länderna under tio års tid kommer att tvingas betala av sina alltför stora statsskulder. Vi i Vänsterpartiet anser därför att det inte är motiverat att under den korta tid sedan förslaget från kommissionen presenterades fram till toppmötet i juni hinna beakta och ta hänsyn till de synpunkter som medlemsländerna och olika intressenter har framfört eller kommer att framföra. Vi tycker därför i första hand att Sverige bör agera för att beslut om strategin inte ska tas så snabbt under detta halvår. Diskussionen borde i stället vara öppen om det över huvud taget behövs sådana här strategipapper. Därför yrkar jag bifall till reservation 2.
Fru talman! Toppmötet i morgon ska alltså ta ställning till de fem av kommissionen föreslagna övergripande målen som handlar om sysselsättning, FoU, energi- och klimatomställning, ungas utbildning samt minskning av antalet fattiga i EU.
Låt mig först säga att en politik för fler jobb måste vara grundläggande. Hög sysselsättning håller efterfrågan uppe och är grunden för en hållbar ekonomisk utveckling på stabil och hög nivå. Miljömässigt sunda och produktiva arbeten är grunden för uthålligheten i tillväxten. Här vill vi från Vänsterpartiets sida särskilt betona vikten av offentliga investeringar för framtiden som en huvudstrategi. Vi argumenterar för den både i Sverige och i EU, och vi tycker naturligtvis att Sverige ska argumentera för den inom EU. Det handlar både om det vi vanligen ser som välfärdsinvesteringar, till exempel att EU:s länder kan erbjuda föräldrar av båda könen en väl utbyggd barnomsorg, men naturligtvis också de välfärdsinvesteringar som handlar om ny teknologi för klimatet och miljön. Dessa ekologiska och sociala välfärdsinvesteringar ger också grunden för ett ekonomiskt hållbart samhälle, och detta sammantaget bör på sikt vara utgångspunkten för EU 2020-strategin, det vill säga en tredelad strategi för socialpolitik, ekonomisk politik och miljöpolitik som ömsesidigt stöder varandra.
Omställningen till ett grönt EU, oberoende av fossil energi, är både nödvändig och önskvärd. Rätt utformad kan den bidra till nya jobb och bättre utveckling. De företag som kan bidra till den fossilfria tekniken kommer att kunna tillhandahålla teknik världen över och har goda förutsättningar att stärka sin internationella konkurrenskraft. Vi tycker att EU-kommissionens målsättning om att minska växthusgasutsläppen till 2020 med 20 procent är otillräcklig. Vi anser att EU kan ta steget till 30 procent redan nu utan att villkora till andra länders agerande. Ett tillkommande argument är faktiskt den lågkonjunktur som har gjort att utsläppen inte ökar på samma sätt som tidigare. De minskar till och med.
I kommissionens meddelande diskuteras lämpliga styrmedel för att minska utsläppen. Jag noterar att kommissionen skriver att medlemsstaterna måste använda marknadsbaserade instrument som styrmedel. Det är ingen tvekan här från kommissionens sida: Det är tydligen inte aktuellt att använda lagstiftning. Det är en skrivning som jag tycker väl belyser kommissionens federala ambitioner.
Kommissionen föreslår som sagt fem kvantifierade överordnade mål i strategin. Det viktigaste är kanske att sysselsättningen i åldersgruppen 20-64 år ska vara minst 75 procent 2020. Regeringen och utskottsmajoriteten noterar att för de flesta av de föreslagna målen ligger Sverige väl till. Men det får inte betyda att Sverige inte måste anstränga sig för att nå ännu högre sysselsättning - den är inte speciellt hög i dag, förresten - i första hand naturligtvis därför att vi inte ska nöja oss med något mindre än full sysselsättning i Sverige men också därför att om EU som helhet ska kunna nå sina mål så måste några länder även inom EU gå före när det gäller hög sysselsättning, och Sverige bör vara ett av dessa länder. Vi kan inte nöja oss med att konstatera att vi för tillfället ligger över 75 procent, utan vi måste gå väsentligt längre.
Fru talman! Jag och Vänsterpartiet är som jag sade inledningsvis skeptisk till behovet av denna strategi, till den korta behandlingen i råd och i medlemsstaterna med mera. Men jag står naturligtvis också bakom den gemensamma s- v-, och mp-reservationen om inriktningen på denna strategi och yrkar därför bifall till reservation 1.
Jag står också bakom den andra vänsterpartireservationen, nr 3, om konsumentfrågor och konsumentinflytande, som jag dock avstår från att yrka bifall till.