Herr talman! Det blev Hjalmar Oscar Ahlberg från Stenbrohult i Småland som fick det första statliga studiebidraget i Sverige. Det främsta argumentet när man gjorde detta 1919 var att man såg att många studenter hade en ekonomiskt besvärlig situation.
Redan då insåg man att det är viktigt att studenterna har god ekonomi. Samma fråga brottas vi med nu. Men jag gissar att med de 2 200 kronor som Hjalmar Oscar fick skulle inte många studenter vara nöjda i dag, även om man skulle räkna upp det med inflationen.
Det är viktigt för Sverige att vi har bra villkor för studenterna. Vi har i dag i internationella jämförelser ett ganska bra eller till och med mycket bra studiestödssystem. Det är Folkpartiets åsikt att det måste vi ha också framöver. Vi ska ligga i topp. Vi ska vara bland de bästa. Vi ska vara ett av de länder som erbjuder studenter allra bäst förutsättningar. Detta är viktigt både därför att vi ska ge människor chans att utvecklas till det de vill bli och för att stärka Sveriges chans att klara den globala utmaningen.
Ska Sveriges studiemedelssystem ligga i topp också framöver måste man se över bidragsnivåerna och krånglet. Man måste fundera över hur man gör det mer individanpassat och mycket annat. Därför är det viktigt att vi nu tar ett helhetsgrepp på de här frågorna.
Ett bra studiemedelssystem måste också placeras in i sin omgivning. Det måste inte bara vara bra bidrag och bra lån, utan det måste också vara tydligt att det lönar sig att studera. För många är det inte så i dag.
När man ser på livslöneperspektivet är det för många studenter tydligt att det faktiskt inte lönar sig att studera. Skattesystemet och dess effekter men också det faktum att många långa utbildningar leder till jobb med låg lön innebär faktiskt att det för många människor inte lönar sig att plugga. Jag behöver kanske inte tillägga att det är just kvinnodominerade områden som ofta drabbas av just detta.
Som tidigare talare har varit inne på presenterade LO en rapport för någon vecka sedan där slutsatsen mycket tydligt var att dåliga studielån cementerar den sociala snedrekryteringen. Det ligger en hel del i detta, men det är inte hela sanningen. Jag tror att man måste fördjupa analysen ytterligare. Man måste blanda in fler faktorer.
Tittar man lite djupare på statistiken kan man se att det är barn i akademikerfamiljer som läser de långa och dyra utbildningarna. På det sättet cementeras faktiskt den sociala snedrekryteringen, inte bara när det gäller intagningen utan också i valet av utbildning. Att tala om social snedrekrytering bara när det gäller intagningen räcker inte. Man måste se det ur det bredare, större perspektivet.
Vill man bryta snedrekryteringen räcker det inte att bara titta på studiemedel. Man måste också titta på skattesystem och mycket annat. Att ta bort straffskatten på utbildning, värnskatten, är bra, men inte heller det räcker. Jag tror att man måste ta ett väldigt stort grepp på detta.
Man måste se att snedrekryteringen egentligen börjar redan i grundskolan - ja, kanske till och med redan i förskolan, som vi ska diskutera senare. Därför är det så viktigt att se helheten av regeringens och alliansens politik. Det handlar om att ha en bra förskola, och det handlar om att ha en bra grundskola. Det handlar om att se till att det finns lärare i grundskolan och gymnasiet som stimulerar till lärande.
Det handlar om att ha ett gymnasiesystem som inte slår ut elever och som inte innebär att många känner att det har ett misslyckande med sig. Har man ett misslyckande i grundskolan eller gymnasiet är det mycket svårt att gå vidare till högskolan, och det är väldigt få som gör det.
På alla dessa områden genomför nu regeringen och majoriteten i riksdagen en kraftfull omläggning av politiken. Det kommer att få effekt också på högskolan.
Herr talman! Som tidigare har tagits upp i debatten har regeringen nu tillsatt en studiesocial kommitté. Eftersom den är parlamentarisk kommer flera av debattörerna att mötas också i den kommittén. Det bådar gott eftersom det uppenbarligen finns ett starkt engagemang för dessa frågor. Kommittén har ett väldigt brett uppdrag. Det handlar om studiemedelssystemet, om de sociala försäkringarna, om bidrag, om lån och om fribelopp. Det handlar om administrationen och - inte minst viktigt med tanke på de problem vi har i Sverige - om hur man ska se till att genomströmningen blir bättre.
En viktig del i detta som både Caroline Helmersson-Olsson och Per Lodenius tog upp är studiemedelssystemet för funktionshindrade. Jag möter gärna Caroline Helmersson-Olsson i ett försök att lösa det problem som uppstod när sosseregeringen 2006 förändrade politiken. Det är ju i grunden där vi står nu. Man analyserade inte den här frågan ordentligt innan man förändrade systemet 2006. Det är därför den här regeringen nu får ta tag i de här problemen och försöka lösa dem. Från alliansens sida tror jag att vi alla är överens om att vi gärna ska försöka lösa den här frågan tillsammans.
Flera av de förslag som tas upp i motionerna och reservationerna kommer att behandlas i den studiesociala utredningen. Då är det rätt rimligt att vi från majoritetens sida hänvisar till den när vi besvarar motionerna.
Som Folkpartiets representant i utredningen ska jag säga att jag har åtagit mig detta uppdrag med ganska stora förhoppningar. Jag är övertygad om att studiemedlen behöver förbättras framöver. Jag är övertygad om att vi kan hitta ett system som är mindre byråkratiskt än det som vi har i dag och bättre individanpassat.
Jag vet att studiemedelssystemet är viktigt inte bara för den enskilda studenten utan också för hela Sverige. Därför är det avgörande vad vi kommer fram till i utredningen.
Jag ska avsluta med att återigen ta upp det som Caroline Helmersson-Olsson nämnde, nämligen den LO-rapport som presenterades. Den visar ju att studiemedlens värde i förhållande till en arbetarlön har minskat stadigt de senaste 15 åren. Den kommitté som nu tillsätts om studiesociala villkor har ett stort arv att bära. Vi har många år att hämta igen, och det är viktigt att vi faktiskt lyckas.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag.