Herr talman! Jag börjar med att yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.
Ofta när vi diskuterar bostadsförsörjningsfrågor hamnar fokus på hyresrätten och hur mycket hyresrätter det byggs. Jag tycker att det på något vis känns bra att få redovisa hur bostäderna i Sverige är fördelade: 45 procent av bostäderna är hyresrätter, 38 procent är egnahem och 17 procent är bostadsrätter. Man kan nästan få intrycket att hyresrätten är en utdöd upplåtelseform, vilket inte alls är fallet. Dessutom är det en otroligt viktig upplåtelseform.
Om den här fördelningen är riktig eller inte kan man inte säga. Det är inte politiken som bestämmer hur den fördelningen ska vara, utan det är de enskilda bostadskonsumenterna som väljer vilken upplåtelseform de vill ha. Vi har nu under våren fattat beslut om ytterligare en upplåtelseform, i form av ägarlägenheter, så det kommer förhoppningsvis att bli en ytterligare spridning av detta.
Detta betänkande bygger på motioner från den allmänna motionstiden, och det blir styrande för debatten var tyngden i frågorna ligger. Vi debatterar nu bostadsförsörjningsfrågor och ska lite senare debattera hyresrätt och bostadsrätt med mera. De här betänkandena har av naturliga skäl många beröringspunkter och går in i varandra, så jag tror att vi kommer att återkomma till vissa saker och upprepa en del.
När det gäller bostadsförsörjning är det viktigt att slå fast att staten och kommunerna här har ett klart delat ansvar. Statens ansvar är att skapa regelverk så att man kan få en fungerande bostadsmarknad. Kommunerna har också en roll här genom sin planering. Det gäller framför allt det som togs upp här tidigare om detaljplaneläggning och sådant, som har varit en stor hämsko för byggandet.
Även där jobbar alliansregeringen nu mycket för att förenkla processerna kring den kommunala planläggningen. Det kommer också att kunna bidra till att vi får ett ökat byggande i framtiden.
Alla regelverk måste hålla över tid. Det är lätt att vi fastnar i att vi har lågkonjunktur och finanskris just nu, men de regelverk vi jobbar med måste hålla över tid. Även om vi nu har ett lågt byggande, av förklarliga orsaker, ska man inte sluta att planera ute i kommunerna. Detta kommer ju att vända, och då gäller det att man har en planberedskap och kan gå vidare.
Herr talman! Jan Lindholm sade förut att Miljöpartiet värnar allmännyttan. När man säger det verkar det som att någon annan inte värnar allmännyttan.
Debatten handlar egentligen inte om att ha en allmännytta eller inte. Allmännyttan kommer att vara en viktig aktör på de flesta orter under överskådlig framtid - det är inte tu tal om det.
Det som debatten har handlat om tidigare är vem som ska styra över allmännyttan. Det var ett viktigt steg som togs i juli 2007 när tillståndsplikten togs bort för försäljning av delar av eller alla kommunala bostadsföretag. Det var en klar markering från alliansens sida att det är kommunerna som ska råda över sina företag. Jag vet inte om oppositionen i dag är beredd att acceptera det eller om man har några slags planer på att återinföra tillståndsplikten, men det kanske jag kan få ett svar på senare här i dag.
När det gäller allmännyttans villkor, som är en rubrik under bostadsförsörjningsfrågor, kan vi konstatera att det i dag finns ett brett beredningsunderlag som regeringen arbetar utifrån. Först och främst finns utredningen
EU, allmännyttan och hyrorna
med. Och regeringens utgångspunkt har hela tiden varit att skapa en bred samsyn i de här frågorna för att kunna uppnå ett bra resultat över tid.
Här har tidigare tagits upp det utspel som Hyresgästföreningen och Sabo gjorde för några veckor sedan. Det visade att man är beredd att jobba för att få en samsyn i de här frågorna. Fastighetsägarna i Sverige svarade ganska snabbt att de tror att huvuddragen i detta är någonting som de skulle kunna ställa upp på, och från statsrådet Odell hörde vi samma tongångar. Så det finns förutsättningar att nå en samsyn i de här frågorna.
Det som nu tas upp så tydligt är att de kommunala allmännyttiga bolagen ska drivas enligt affärsmässiga principer och att den hyresnormerande rollen tas bort. Nu vill inte Johan Löfstrand här ge besked om var Socialdemokraterna står i frågan. Men i de motioner som finns talar man faktiskt om en självkostnadsprincip. Det finns även motioner, som vi inte behandlar nu utan i nästa betänkande, där man pratar om att behålla den hyresnormerande rollen. Jag tycker nog att det vore på sin plats, även om Johan Löfstrand säger att det är regeringen som ska lägga fram det första förslaget, att man kunde ge en liten hint om hur man tänker i de här frågorna.
I början av reservationen som den samlade oppositionen har skrivit i det här ämnet poängteras de motsättningar som finns, men i slutet av reservationen tolkar i alla fall jag det som att det finns förutsättningar för att nå samsyn i de här frågorna, så jag tycker inte att vi ska odla meningsskiljaktigheterna för mycket. Men, som sagt, Johan Löfstrand kanske är beredd att svara mer preciserat på vår fråga.
Herr talman! Jag ska säga några ord om målet för bostadsbyggandet. Det som med all önskvärd tydlighet har framgått är att målet för alliansregeringen och allianspartierna i riksdagen är att skapa förutsättningar för en bostadsmarknad där efterfrågan på produktion möts med så lite statlig styrning som möjligt och att den enskilde bostadskonsumentens val står i centrum. Det är på något vis här som det finns något slags ideologisk skillnad. Jag vet inte hur djup den är, men man kan i alla fall skönja den här i debatten. Johan Löfstrand sade förut att man inte kan lämna byggandet till marknaden, till exempel. Det går inte att tolka på annat sätt än att man förordar en statlig styrning av ganska stora mått.
När det gäller målet för bostadsbyggandet är Vänsterpartiet i reservationerna ensamt om att ha ett absolut tal för målet för bostadsbyggande. Nu sade Johan Löfstrand något annat. Även om Socialdemokraterna i sin reservation har skrivit att det inte är meningsfullt med ett sådant absolut tal, uppfattar jag det nästan som att det Johan sade här var lite grann motsatsen. Icke förty kan man i reservationen skönja att det är nya produktionsstöd som förordas, och det är lite oroväckande.
Jag vill lyfta fram den problematik kring byggsektorn som utskottet tar upp. Utredningen från december 2002,
Skärpning gubbar!
, har lyft fram problematiken med byggfel, bristande konkurrens och ökade byggkostnader. När man läser Statskontorets uppföljning, som kom i år och som det har talats om här tidigare, kan man konstatera att det egentligen inte hänt så mycket, utan nästan hela förändringspotentialen finns kvar. Då är det naturligtvis det man ska fokusera på och inte återigen föra in diskussionen på subventioner. Det har ju tidigare visat sig att byggsubventioner inte har varit lösningen på problemet. Vi pratar mycket här om vilka år det har byggts och inte, och även under 2000-talets början byggdes det för lite. Det var egentligen ännu märkligare att bostadsbristen under högkonjunktur ökade i kommun efter kommun.
Johan Löfstrand lyfte fram löftet som har funnits i socialdemokratiska budgetmotioner om 15 miljarder. Det skulle vara intressant att höra hur förankrat det är hos kommuner och näringsliv, som ska vara med och betala två tredjedelar av detta. Det har funnits några hundra miljoner i budgetförslaget hittills, men vi har inte fått redovisat någonstans hur kommuner och näringsliv har sagt att de ska medverka till dessa 15 miljarder. Det är ju en enorm summa pengar.