Fru talman! Det blev inte som det var tänkt - eller
blev det kanske det? Åtminstone visste vi i bostadsut-
skottet att neddragningen av pengarna till bostadsbi-
draget med ungefär en fjärdedel av det som fanns
tidigare skulle ge negativa effekter - naturligtvis!. Att
ta bort 2,3 miljarder kronor måste kännas, och så blev
det också.
Varför blev det så? Det kanske finns anledning att
gå tillbaka litet. Redan i början av 1990-talet, mitt i
Sveriges djupaste ekonomiska kris, exploderade kost-
naderna för statens subventioner till byggande och
boende på ett okontrollerat sätt. I efterhand är det
tydligt att den felaktiga subventionspolitiken bidrog
till att försämra den ekonomiska krisen i landet. Så
sent som 1995 uppgick statens samlade utgifter för
bostadssektorn till över 70 miljarder kronor. Kostna-
derna för bostadsbidragen hade mycket snabbt skjutit
i höjden. Därför tillkallade regeringen, vad jag förstår,
våren 1995 en särskild utredare med uppgift att lämna
förslag som skulle ge besparingar på 1½ miljard i
bostadsbidragssystemet.
Centerpartiet stod, tillsammans med Socialdemo-
kraterna, bakom kompletteringspropositionen, där det
här beloppet fanns med. Vi ville inte vara med om att
fortsätta på den inslagna vägen. Vi ville inte försämra
statens ekonomi. Vi ville i stället vara med och se till
att ekonomin rättades till. Då blir det obehagliga
beslut som måste fattas.
Det kom också tilläggsdirektiv hösten 1995. Det
skulle tas fram ytterligare 610 miljoner i besparingar,
till följd av att kostnaderna nu hade stigit ytterligare
utöver vad man hade sagt i prognosen.
I huvudsak byggde regeringens framlagda propo-
sition om bostadsbidragen på den här utredningens
slutsatser. Man förslog besparingar på sammanlagt
2,3 miljarder. Nu hade det stigit ytterligare. Det var
för att man skulle kunna spara mindre på assistenter-
sättningen till handikappade än vad som annars hade
varit nödvändigt.
Jag tycker att det är väldigt svårt att så här ställa
grupper mot varandra. I propositionen föreslogs de
ändringar som här redan har redovisats: inkomst-
prövning, att kapitalkostnader inte helt skulle räknas
som boendekostnad, ytbegränsning och slopande av
bostadsbidraget för ungdomar.
Vi ansåg från Centerpartiet faktiskt att det fanns
rationella skäl för vart och ett av regeringens bespa-
ringsförslag, utom vad gällde borttagande av bo-
stadsbidraget för icke studerande ungdomar mellan 18
och 29 år. Det enda skäl som man angav på den
punkten var att ungdomarna har större anpassnings-
förmåga än andra grupper. Vi anser att denna åtgärd
hade varit ett hårt slag mot en redan utsatt grupp.
Trots stor risk för övervältring på socialbidragen
lades förslaget fram. Vi från Centerpartiet motionera-
de då i ärendet, och vi fick så småningom majoritet
tillsammans med regeringspartiet för vår ståndpunkt.
Jag tycker att det finns all anledning att påminna
om att vi i Sverige alltjämt har generösa bostadsbi-
drag. Det talar vi väldigt sällan om, men när vi jämför
oss med andra länder och andra system finner vi att
det är så. Vad vi inte heller så ofta tar fram i debatten
är att det felaktigt har betalats ut bostadsbidrag på
grund av att vissa människor fuskar sig till sådana
bidrag. Därför måste man ta till litet extra hårt. Vi får
inte glömma bort de har faktorerna.
Det har nu skett en rad regelförändringar, som i
vissa fall har slagit hårt. Det knepiga är att det inte går
att exakt peka ut någon viss detalj som har varit värst
för någon. Vad det gäller är de sammantagna effek-
terna. Jag tycker att det var väldigt klokt av majorite-
ten i bostadsutskottet att ta fram en faktautredning
som visade hur resultatet blev. Nu har vi den utred-
ningen. Den kunde inte ta hänsyn till alla, men det
gick ganska snabbt att få fram den - det tycker jag att
vi skall säga, liksom också att vi är tacksamma för att
det blev så.
En del tycker nu att det går för sakta, och en del
påstår felaktigt att människor flyttar till andra bostä-
der. Det är en populistisk agitation från vissa partier,
som jag tycker inte är riktigt sund. Det blev nu i alla
fall inte så som det var tänkt, och man har då anled-
ning att ändra sig. Jag tycker att det är väldigt klokt
att man gör det.
Det är inte 101 direktörer som nu skriver debat-
tartiklar om bostadsbidragen. Det är inte ens 101
kvinnor som sluter sig samman och går till attack.
Nej, det är nu faktiskt vanliga familjer som lyfter på
telefonluren eller skriver till sina förtroendevalda på
ett mycket enkelt sätt och berättar om sin vardagssi-
tuation - om hur man ligger vaken på nätterna och
planerar, hur man försöker att få plus och minus att gå
ihop och kanske att man inte vet om man kan ha kvar
villan som man har köpt. Det kan också gälla någon
som plötsligt blivit övergiven av mannen och står
ensam med tre barn. Man har då inte så stor möjlighet
att snabbt förändra sin situation.
Det gäller nu att vi som politiker vågar se san-
ningen i vitögat. Det gäller också för herr finansminis-
tern och för fru socialförsäkringsministern att slå sina
kloka huvuden ihop liksom naturligtvis att ta hjälp av
andra kloka partier här i riksdagen, så att det blir en
förändring som tar hänsyn till dem som drabbas hår-
dast men även till statens finanser.
Jag tycker också att vi måste ställa oss frågan: Vad
är meningen med bostadsbidragen? De kan inte vara
till för att man skall kunna bygga upp kapital. Nej, de
måste utbetalas till dem som har det sämst, till dem
som för dagen har svårt att överleva. Jag tycker att vi
skall ta ansvar som politiker här i riksdagen och inte
lova guld och gröna skogar. Vi skall inte hota med att
om ni inte gör så, kommer vi att väcka motioner osv.
Det gäller även om jag tycker att vi skall ha en
mycket öppen debatt.
Jag måste tillstå att moderaterna brukar vilja hålla
i pengarna kanske hårdare än många andra, och det
gäller nu att hålla i statens pengar. Ändå måste bo-
stadsbidraget finnas också i fortsättningen. Det är
glädjande att den faktautredning som vi fick fram
sade att bostadsbidraget fördelningspolitiskt är ett
riktigt instrument. Det är det också i fortsättningen,
men den mindre grupp som har drabbats smärtsamt
skall ha möjlighet att få ett tillrättaläggande.
Jag skulle också vilja uppmana herr finansminis-
tern och fru socialförsäkringsministern att se till be-
hovet av valfrihet för människor när det gäller att
välja bostad och bostadsort. Annars får vi andra pro-
blem på halsen, som jag tror är mycket svårare att
lösa. Man måste vara vaken för den sociala koppling-
en. Man måste inse att det är faror förenade med att
människor måste bryta upp från en invand miljö, och
man får inte utarma landsbygd och glesbygd.
Också till dem som på försäkringskassorna skall
handlägga frågorna, till dem som är den yttersta kon-
takten med människorna, skulle jag vilja ge en upp-
maning: Ta nu tid på er och svara på de frågor som
människor har! Och ni som är blankettmakare, se till
att inte göra blanketterna så krångliga att de blir av-
skräckande! Genom att yrka bifall till bostadsutskot-
tets hemställan, som utskottet varit nästan totalt enigt
om, tror jag att vi får möjlighet att rätta till det som är
fel och att i framtiden få en bostadsbidragspolitik som
är värd namnet.