Fru talman! Dagens betänkande, Djurskydd, som
innehåller sammanlagt 88 motionsyrkanden från
allmänna motionstiden spänner över ett mycket brett
fält och rymmer många olika frågor inom just denna
rubrik.
Just djurskydd och hur vi hanterar våra djur är nå-
got som ständigt är aktuellt och viktigt att diskutera.
Och glädjande nog kan man konstatera att det i
många av dessa frågor finns en bred samsyn inom
utskottet. Däremot anser vi, fru talman, att det är
beklagligt att utskottet inte vill gå oss till mötes när
det gäller våra krav på en redovisning från regeringen
av djurskyddsfrämjande åtgärder inom EU och andra
internationella organ. Också i fråga om båspallsmått,
ersättningsreglerna i epizootilagen samt lagstiftningen
om kamphundar har vi skilda uppfattningar.
På begäran från bl.a. Kristdemokraterna hade vi
för drygt en vecka sedan här i kammaren en aktuell
debatt om BSE och djurhantering där vi närmare
utvecklade vår syn på just dessa frågor. Därför kom-
mer jag inte att i dag gå djupare in på dessa fråge-
ställningar.
Jag ska i denna debatt till att börja med ta upp en
fråga som rör distriktsveterinärorganisationen. Sta-
tens jordbruksverk genomdrev 1995 en omorganisa-
tion av distriktsveterinärsystemet enligt en modell
som i remissyttrandet från Riksrevisionsverket kriti-
serades för att bli alltför kostsam. Trots att en tredje-
del av den dåvarande distriktsveterinärkåren valde att
övergå till privat verksamhet förblev statsanslaget
oförändrat. Det innebar att organisationen har haft ca
80 miljoner kronor per år att fördela på sina 240 an-
ställda mot de tidigare 340 anställda. Detta innebär ju
att det är mycket svårt för de privata veterinärerna att
kunna konkurrera med de statliga.
De statliga distriktsveterinärerna är officiella vete-
rinärer, anställda av staten bl.a. för att möta de krav
som EU ställer på övervakning av djurskydd och
smittskydd. De sorterar i denna egenskap under Sta-
tens jordbruksverks tillsynsavdelning, djuravdelning-
en. De är också anställda av staten för att bedriva
djursjukvård och sorterar då under distriktsveterinä-
rorganisationsavdelningen. Verksamheten sker i båda
fallen efter affärsmässiga principer, och den anställde
veterinären erhåller i båda fallen en fast lön plus ett
tantiem, vilket ju är detsamma som provision. Tanti-
emet utgör hälften av det arvode som avnämaren
debiteras. Detta i sig tycker jag kan ifrågasättas.
Statens jordbruksverk ansvarar för tillsyn över all
veterinär verksamhet, alltså även över de privata
veterinärer med vilka man konkurrerar. Att en till-
synsmyndighet konkurrerar med den verksamhet över
vilken man ska utöva tillsyn kan inte betraktas som
sund konkurrens.
Småföretagsdelegationen konstaterar i sitt betän-
kande SOU 1998:94 "det som särskilt allvarligt att
staten använder skattemedel för att konkurrera om
djurhälso- och djursjukvård för sällskapsdjur och
ridhästar där statligt engagemang inte borde före-
komma, allra minst på orter där fungerande privat
vård redan finns. Det är olämpligt att Jordbruksverket
i egenskap av konrollerande myndighet bedriver
affärsverksamhet vad avser djursjukvård och därmed
konkurrerar med de veterinärer som man skrivit för-
fattningar för och bedriver tillsyn över."
Utredningen konstaterar också att verkets myn-
dighetsutövning bör skiljas från affärsverksamheten
på ett tydligt sätt och att högre krav måste ställas på
kostnadsredovisningen av distriktsveterinärorganisa-
tionens verksamhet i syfte att hindra att statliga medel
används i den konkurrensutsatta verksamheten.
Även i den rapport som Statskontoret överlämna-
de till regeringen den 28 mars 2000, Staten som
kommersiell aktör, kommenterar utredaren Jord-
bruksverkets roll på följande sätt i sin slutbedömning:
"Särredovisningssystem och organisatoriska lös-
ningar inom ramen för myndighet" - Statens jord-
bruksverk -"är inte en garanti för att undvika kors-
subventionering samt sammanblandning av myndig-
hetsutövning och kommersiell verksamhet. Det kan
räcka med att andra aktörer misstänker sådana om-
ständigheter för att konkurrensen rubbas eller att en
konkurrenssituation över huvud taget inte uppstår.
Mot bakgrund av detta delar Stadskontoret Konkur-
rensrådets uppfattning att den bästa lösningen på
rådande konkurrensproblem är att avskilja DVO från
Jordbruksverket."
Distriktsveterinärens traditionella arbetsuppgift,
att bota sjuka djur i animalieproduktionen samt hästar
som används i jord- och skogsbruk, har minskat i
omfattning. Statens jordbruksverk har av denna an-
ledning fått vidkännas ett stort inkomstbortfall. För
att kompensera för detta borfall satsar man på att
bygga ut vården för sällskapsdjur och sporthästar.
Inkomsterna från dessa sektorer utgör i dag tillsam-
mans 40 % av de totala intäkterna. Stora summor
används för att bygga upp sådan verksamhet på orter
där det redan finns fungerande privat vård för dessa
djurslag. I så gott som alla annonser om lediga tjäns-
ter som distriktsveterinär efterfrågar SJV kompetens
på smådjur och häst.
I juni år 2000 gick den dåvarande biträdande nä-
ringsministern Mona Sahlin i Dagens Industri till hårt
angrepp mot de kommuner som konkurrerade ut pri-
vata företag och krävde att dessa skulle straffas med
böter. Varför gäller inte detsamma när det är staten
som konkurrerar ut företag? Det kan man verkligen
fråga sig!
Därför anser vi att det nu är hög tid, fru talman, att
genomföra en översyn och återkomma med förslag
som syftar till konkurrensneutralitet mellan privat-
praktiserande och statligt anställda veterinärer, såsom
framförts i reservation nr 4 i betänkandet som jag
yrkar bifall till.
I reservation nr 5, som jag också yrkar bifall till,
tar vi upp frågan om förordnande av veterinär vid
tävling med djur. När distriktsveterinärerna omorga-
niserade sig 1995, som jag tidigare beskrivit, började
Statens jordbruksverk att tillämpa djurskyddslagen på
ett sätt som man inte tidigare hade gjort. Man kräver
fr.o.m. den 1 juli 1995 att den veterinär som t.ex.
övervakar ryttartävlingar ska vara anställd av Statens
jordbruksverk. Före detta datum utfärdade SJV ett
förordnande som gav den förordnade tävlingsveteri-
nären erforderliga befogenheter för att övervaka täv-
lingen. Statens jordbruksverk intresserade sig endast
för att djurskyddsaspekterna uppfylldes och lät den
arrangerande ridklubben och tävlingsveterinären,
eller det företag vilket denne var anställd i, lösa er-
sättnings- och anställningsfrågorna. Detta system
fungerade alldeles utmärkt, och alla inblandade parter
var nöjda med systemet. Det gav bl.a. möjlighet för
de många veterinärer som är funktionärer eller med-
lemmar i ridklubbar att stödja klubbarnas verksamhet
genom att t.ex. ställa upp gratis eller att tillsammans
med klubben komma överens om en taxa för att vara
tävlingsveterinär. I och med att SJV numera inte
tillämpar djurskyddslagen på det sätt som man tidiga-
re gjort är detta inte längre möjligt. SJV har alltså
skapat ett monopol på denna verksamhet.
Ryttartävlingar, där tävlingsveterinärer erfordras,
arrangeras i regel som tvådagarstävlingar över en
helg, och priset för att Statens jordbruksverk tillhan-
dahåller tävlingsveterinärer för en sådan tävling kan
ligga på uppemot 10 000-15 000 kr. Det är inte
ovanligt att en ridklubb arrangerar uppemot fyra täv-
lingar per år.
Man kan också notera att det knappast existerar
några statligt anställda veterinärer som är specialise-
rade just på häst, utan så gott som alla hästspecialister
är privatpraktiserande. Dessa vill i regel inte gå in i
ett anställningsförhållande med SJV för att vara täv-
lingsveterinärer. Detta medför i sin tur att det är
ganska vanligt att de veterinärer som övervakar
hästtävlingar saknar erforderlig kompetens, vilket i
sin tur - och det måste vara det viktigaste för oss alla
här - kan äventyra djurskyddet. Detta innebär också
att det totala utbudet av tillgängliga tävlingsveterinä-
rer minskar, och det är väl känt hur svårt det är att få
tag på tävlingsveterinärer. Många tävlingar har fått
ställas in av denna anledning.
Vilken ekonomisk betydelse tävlingsveterinärs-
verksamheten har för SJV är obekant, men för rid-
klubbarna och för ridsportens många utövare har de
ovannämnda förhållandena stor ekonomisk betydelse.
Ändras djurskyddslagen så att tävlingsveterinären
inte längre måste vara anställd av SJV, utan endast
behöver förordnas med erforderliga befogenheter,
uppnår man enligt vår uppfattning tre viktiga positiva
effekter.
1. Man avskaffar det statliga monopolet.
2. Man stärker djurskyddslagen i och med att utbu-
det av kompetenta veterinärer villiga att tjänstgö-
ra som tävlingsveterinärer ökar.
3. Man ger dessutom ett välbehövligt ekonomiskt
tillskott, och det kan väl inte vara fel.
Fru talman! I denna fråga borde det inte råda nå-
gon politisk oenighet. Jag tror också att de som före-
träder majoritetstexten i utskottsbetänkandet egentli-
gen inser det orimliga med rådande situation. Här har
nu riksdagens kammare möjlighet att skicka en posi-
tiv signal till alla dem som engagerar sig ideellt i
ridsportverksamheten. Ta den chansen!