Fru talman! På måndag inleds i Kyoto det tredje
partsmötet om klimatkonventionen. Det är ett av de
viktigaste internationella miljömötena på länge.
Hotet mot klimatet kan betraktas som själva urty-
pen för ett globalt miljöhot. Växthuseffekten är lång-
siktig och fortfarande ganska diffus i sina effekter.
Men de åtgärder som måste vidtas är snabba och
konkreta. Dessutom berör åtgärderna centrala sektorer
som energi och transporter. Det handlar om att tilläm-
pa försiktighetsprincipen. Vi kan i dag konstatera att
det finns allt större enighet om den vetenskapliga
analys som gjorts av PCC där professor Bert Bolin
tills helt nyligen har varit ordförande.
Men det är stora ekonomiska intressen som berörs,
och det är tydligt att det inte finns några enkla lös-
ningar på de frågor som skall förhandlas i Kyoto.
Bakgrunden till förhandlingen är att klimatkon-
ventionen som undertecknades i Rio 1992 endast
innehåller åtaganden som sträcker sig fram till år
2000. Därför beslöts vid det första partsmötet i Berlin
i april 1995 att man skulle inleda förhandlingar med
sikte på att komma överens om framtida minskningar
av utsläppen, främst koldioxid, vid det tredje partsmö-
tet i Kyoto. De tidsramar som nämndes i det s.k. Ber-
linmandatet var 2005, 2010 och 2020. Dessutom
fastslogs att man i denna omgång inte skulle ställa
krav på kvantitativa åtaganden av u-länderna.
Förhandlingarna om Berlinmandatet har förts i en
särskild ad hoc-grupp. Men vi kan i dag konstatera att
de avgörande frågorna hittills inte har kunnat lösas.
Därför blir Kyotomötet avgörande för den fortsatta
processen.
Vilka är då huvudproblemen? För det första är
parterna oeniga om hur stora åtaganden som skall
göras. EU har lämnat ett förhandlingsbud på 15 %
sänkning av utsläpp till år 2010 baserat på 1990 års
nivåer. Unionens position är byggd på konventionens
föreskrift om att parterna individuellt eller tillsam-
mans skall genomföra åtgärder. Det är en komplicerad
juridisk process att skapa en sådan s.k. bubbla, men
det finns många fördelar. Bubblan medger en diffe-
rentiering mellan medlemsländernas åtaganden. Men
den är också baserad på att unionen är kapabel att
genomföra i vissa avseenden gemensam politik för att
garantera tyngden i förhandlingsbudet. EU är också
part i konventionen.
Andra OECD-länder har reagerat ganska negativt
på EU:s bud. Man har angripit EU både för att ha lagt
budet för högt och för att själv genomföra differenti-
ering utan att detta är tillåtet för alla andra länder.
Australien, Norge och Japan menar att olika former
av differentiering borde tillåtas inom hela OECD-
kretsen.
USA accepterar tanken på lika åtaganden från alla
OECD-parter, men föreslår i stället stabilisering på
1990 års nivå till år 2010. EU har för sin del avvisat
det amerikanska budet som helt otillräckligt. Man
skall komma ihåg att USA har ungefär tre gånger så
höga utsläpp som t.ex. Sverige.
För det andra aktualiserar den amerikanska posi-
tionen ett antal andra problem. USA anser inte att
man skall behöva komma överens om särskilda åtgär-
der eller metoder för att få ned utsläppen. Varje tanke
på harmonisering av regleringar eller på att använda
ekonomiska styrmedel avvisas. Det måste vara varje
nations ensak.
EU:s ser sådana åtgärder som centrala. För Sveri-
ges del har det varit självklart att det inte räcker att
lägga fast mål. De är viktiga. Men det krävs också
gemensamma åtgärder för att uppnå målen.
Vi kan se att hittills har i princip alla industrilän-
der misslyckats i att stabilisera koldioxidutsläppen.
De har i stället ökat i nästan alla industriländer. Det
visar att vi inte bara kan diskutera mål, utan att vi
också måste diskutera medel.
Från amerikansk sida ser man det också som cent-
ralt att söka maximal flexibilitet när det gäller att nå
de uppsatta målen. Man anser det viktigt att i största
möjliga utsträckning få räkna av sänkor, dvs. det
upptag av kol som sker i växande skog. Man ser det
också som absolut centralt att få möjlighet till handel
med utsläppsrättigheter, eller s.k. gemensamt genom-
förande. Det innebär att man kan få tillgodoräkna sig
åtgärder som finansieras i andra länder, t.ex. i de
forna socialistländerna.
EU har för sin del inte ställt sig avvisande till des-
sa metoder men har understrukit att de inte får komma
i stället för konkreta insatser för att minska utsläppen.
Handel med utsläppsrättigheter kan däremot öppna
möjligheter att på ett konstruktivt sätt använda mark-
nadskrafterna för att bekämpa växthuseffekten. Men
de måste kombineras med konkreta insatser för att
minska utsläppen hos alla parter.
På alla dessa punkter, inte minst när det gäller
sänkorna, behövs fortsatt utredningsarbete och fortsat-
ta förhandlingar.
För det tredje finns det ett knippe av problem som
gäller u-länderna. USA hävdar att man redan nu måste
få någon form av konkreta åtaganden från centrala u-
länders sida. 77-gruppen, med stöd av EU, anser med
rätta att Berlinmandatet självt inte innebär sådana
krav. Däremot blir insatser från de stora u-länderna
naturligtvis nödvändiga i ett längre perspektiv. Men
detta kan inte fastställas nu utan bör tillgodoses i
fortsatta förhandlingar efter Kyoto, eventuellt i form
av något som kunde bli ett Kyotomandat. U-länderna
å sin sida ställer också krav på ökade biståndsinsatser,
exempelvis för teknologiöverföring.
U-länderna är generellt misstänksamma, särskilt
mot bakgrund av ställningstaganden i den amerikans-
ka kongressen. Förhoppningsvis kan EU här över-
brygga motsättningar och verka för kompromisser.
Fru talman! Det finns klara risker för att Kyotomö-
tet inte kommer att ge något bra resultat. Vid sidan av
problemens väldiga komplexitet finns det anledning
att vara bekymrad över att de viktigaste aktörerna i
förhandlingen alla verkar ha ganska låsta positioner.
EU har haft ett stort engagemang och aktivt och of-
fensivt drivit på klimatfrågorna. Det har varit glädjan-
de att följa EU-arbetet. Utan EU-engagemanget hade
Kyotomötet haft en ännu mer osäker framtid. När den
svenska delegationen reser till Kyoto är det för att
inom EU:s ram på alla sätt verka för att vi får en
överenskommelse och ett så starkt Kyotoprotokoll
som möjligt och ett Kyotomandat för fortsatta för-
handlingar kring de frågetecken som finns kvar.