Herr talman! När jag har besök här i riksdagen -
ofta hemifrån Sjuhäradsbygden, och särskilt när det är
ungdomar - brukar jag ta gästerna bort till Stallkana-
len. Jag pekar på vattnet och säger att det var oerhört
förorenat för 25 år sedan. Jag överdriver litet grand
ibland och säger att det var ett avloppsdike. Då be-
stämde sig den dåvarande riksdagen för att rena vatt-
nen i Sverige. Det kom avloppsreningsverk och
mycket ny teknik. Man bestämde sig för detta, oftast i
stor enighet. Sedan anslog man pengar. Nu kan man
få stora fiskar i Stallkanalen, brukar jag säga till ung-
domarna. Då går det upp för dem att det går att göra
någonting om man bestämmer sig för det. Dessutom
brukar jag tala om att man kan bada en kilometer
längre bort, mitt i Sveriges huvudstad. Det är ungdo-
marna imponerade av, men alldeles speciellt impone-
rade är folk från andra länder.
Denna inställning hade jag hoppats att försvars-
ministern skulle ha i den här frågan. Jag förstår det
försvarsministern säger om gränssättande faktorer. I
den senare delen av interpellationssvaret, det som
försvarsministern av tidsskäl inte hann läsa upp här i
kammaren, finns trots allt den här ansatsen. Det jag
läste på s. 3 i svaret gjorde mig mycket bedrövad,
men när jag läste vidare kunde jag ändå se möjlighe-
terna. I linje med vad interpellanten sade tror jag att
vi skall se möjligheterna i det här. För att skärpa to-
nen litet grand vill jag säga att vi från Sjuhäradsbyg-
den faktiskt känner oss illa behandlade i det här sam-
manhanget. Det skall självfallet inte vara ett skäl för
att utbilda miljösoldater i Borås, men det är ett litet
plus för oss i Sjuhäradsbygden. Det primära här är i
stället det som Annika Nordgren talar om.
Dessutom uppskattar jag mycket att företrädare
från flera olika håll - från Umeå, Linköping och Bo-
rås - agerar i aktiv samverkan. De gör inte detta,
åtminstone inte enbart, utifrån det vi här i riksdagen
brukar tala om som hembygdstoner eller, för att tala
rakt på sak, på grund av bypolitik. De tycker att det
här är viktigt i sak, och därför har de bestämt sig för
att samarbeta. Jag vill bygga under det.
Försvarsministern känner naturligtvis väl till alla
de exempel som initiativtagarna har pekat på. Låt mig
bara understryka några.
Vi har en mängd nedlagda industriområden, som
man inte vet vem som skall sanera. Företagen har gått
i konkurs och är borta sedan länge. Vi har som bekant
en del militära övningsfält som inte kommer att an-
vändas i framtiden, i varje fall inte såsom övningsfält.
Hemma i Sjuhäradsbygden fanns det en impregne-
ringsplats där man använde kreosot. Det är borta
sedan decennier, men gifterna finns ju kvar i marken.
Detta var bara några exempel på sådant som man
med fördel skulle kunna göra och som interpellanten
Annika Nordgren pekade på. Resurserna finns nu på
de här platserna, i Umeå, i Linköping och i Borås,
men de finns där inte om ett par år.
Så, herr försvarsminister, jag skulle uppskatta om
inte de gränssättande faktorerna blev en stoppkloss
utan man ville göra ett försök att flytta fram positio-
nerna för att ytterligare undersöka den miljöprofil
som vårt land är på väg mot.