Fru talman! Jag var inblandad och företrädde ma-
joriteten när vi fattade beslutet om de nya bostadsbi-
dragen förra våren, 1996. Innan jag går över till det
som jag tycker är dagens huvudämne, nämligen vad vi
skall göra i dagsläget och i framtiden, vill jag därför
kort något kommentera den historieskrivning som
görs här. Den är inte korrekt.
Framför allt kristdemokrater och moderater försö-
ker framställa det som om de i denna fråga har knuffat
oss socialdemokrater framför sig och som att de hade
löst detta redan i höstas om de hade fått chansen att
bestämma tempot. Men detta är att vilseleda dem som
lyssnar på debatten.
Redan när beslutet fattades våren 1996 var vi väl
medvetna om att så många och stora ingrepp i bo-
stadsbidragen skulle få svåra konsekvenser. Visst
fanns det nyansskillnader, men alla var överens om att
detta var ett nödvändigt ont för att man skulle kunna
få balans i budgeten. Det ingick som en del i sane-
ringen. Det var inte underlaget som var fel, Erling
Bager, eller några tjänstemän som gjort ett dåligt
jobb. De hade gett oss ett underlag som väl beskrev
vilka effekter det skulle få.
Däremot är det omöjligt att bedöma de samman-
tagna effekterna och säga hur många som drabbas och
hur mycket när man gör sådana ingrepp i ett inkomst-
prövat system. Den kritiken tog vi på oss när försla-
gen lades fram, och det gjorde för övrigt regeringen
också. Den uppgiften var omöjlig, och därför sade vi i
all ödmjukhet redan våren 1996 att vi måste följa upp
detta och vara beredda att göra justeringar. Men efter-
som det inte är särskilt meningsfullt skall vi inte göra
justeringarna förrän vi har svaren på de frågor som vi
inte hade svar på då: Hur många drabbas? Hur mycket
drabbas de?
I och för sig tycker jag att den här typen av poli-
tisk pajkastning egentligen är ganska tråkig, men det
är viktigt att säga det här. Är det någon fråga som
passar sällsynt illa för fördummande, förenklande
partitaktik så är det en sådan utomordentligt svår
fråga, där vi dessutom - med reservation för nyans-
skillnader - har varit överens om att det tyvärr varit
nödvändigt att göra ingrepp. Som Lennart Nilsson
påpekade är den stora skillnaden möjligtvis att fram-
för allt Moderaterna men även Folkpartiet har velat
göra betydligt större besparingar på bostadsbidrag
och bostadssubventioner totalt sett. Därför är det
viktigt att säga det.
Nu går jag över till att tala om dagsläget. Statsrå-
det redovisade preliminära uppgifter, och jag tycker
att det är klokt att vänta med de definitiva slutsatserna
tills man har svaret, så att vi den här gången kan fatta
ett beslut grundat på ett rejält, verkligt underlag.
Men man kan luras något av formuleringen i sva-
ret. Där konstateras att 85 % trots allt har fått rimliga
effekter, men det är naturligtvis inte något skäl att inte
göra någonting. För dem som drabbas är det ingen
tröst att de inte är så många. För staten är det en tröst,
men inte för dem som drabbas. Vad jag förstår har vi
ändå fått en antydan om att de farhågor vi haft om att
enskilda drabbas så mycket som flera före mig påpe-
kat, har besannats. De hade det redan besvärligt och
har fått det ännu besvärligare i och med detta. Det
finns sådana fall i materialet.
Därför är det viktigt att vi har den gemensamma
målsättningen att försöka lindra effekterna för dem
som drabbas allra hårdast. Om de inte är så många,
underlättas det jobb som Lennart beskrev förut. Om vi
skall göra detta är det självklart att vi också måste ha
en ansvarsfull finansiering som ger en bättre fördel-
ningsprofil än den nuvarande situationen.