Fru talman! Vi kristdemokrater står naturligtvis
för de förslag vi har lagt fram. Kristdemokraterna var
faktiskt det enda partiet här i riksdagen. Ulf Björklund
hävdade ensam att en familj skulle ses som en enhet.
Han är för närvarande sjuk, och det är därför jag är
med i den här debatten. Vi kristdemokrater var redan
inledningsvis emot de individuella gränserna. Vi
tyckte att dessa skulle slå oerhört hårt. Jag är glad att
en del partier har ändrat sig och ställer upp på detta
nu.
Jag måste ändå fråga om den riktigt grundläggan-
de argumentationen till detta. Det kan knappast vara
ekonomiska skäl. Om vi säger att arbetslinjen skall
hävdas måste alla de barn som tidigare har kunnat
vara hemma därför att man har haft en annorlunda
fördelning av familjens inkomster nu ha en dagisplats.
Den kostar i snitt 90 000-100 000 kr i dag. Jag kän-
ner att det är som en ekonomisk kullerbytta. Man har
dragit undan benen - på alla andra sätt utom bo-
stadsbidraget - för de familjer som vill sköta sin
barnomsorg själva. Då finns det inget annat, utan
dessa människor tvingas ut till något som kanske inte
ens är ett jobb. Det finns ju så oerhört dåligt med
jobb. Det kan alltså knappast vara ekonomiska skäl
som ligger bakom. Jag vet att det är kommunerna som
får stå för detta, men det måste finnas ett intresse även
från regeringen av att se på den här delen.
Ofta diskuteras här sex timmars arbetsdag. Då
hävdas att detta är bra, eftersom man får mer tid med
barnen. Den här ideologiska frågan måste ju kunna
diskuteras ur olika perspektiv i en tid då alltfler barn
mår dåligt.
För ett par veckor sedan hade vi en hearing i so-
cialutskottet som handlade om barn. Alla experter var
överens om att barn behöver mer vuxna. Detta är ju
ett jätteproblem i dag. När alla sådana signaler och
rapporter ligger på bordet förstår jag inte att regering-
en, understödd av Centern, vill dra bort alla de möj-
ligheter som finns för de familjer som vill ha mer tid
med sina barn. Detta är ju en ytterligt viktig fråga. Det
blir så lätt kronor och ören. Det blir så lätt fyrkantiga
organisationsstrukturer. Någonstans måste vi komma
inifrån och se hur vi skall kunna använda de rapporter
som vi får och förverkliga dem på det bästa sättet. De
gör ju ingen nytta i en skrivbordshylla. Hur skall vi
kunna göra så att en familj får vara familj och den
lilla gemenskapen får leva ut i stället för att slå undan
alla ben?
Jag fick inte svar på frågan om man kunde tänka
sig att barnfamiljerna får retroaktiva bidrag om det
blir en förändring. Jag tror att det blir en förändring.
Jag hoppas det. Jag är glad att Lennart Nilsson och
Lars Stjernkvist aviserar att man vill ta upp detta i
utskottet. Kan man räkna med att få detta retroaktivt
för att om möjligt kunna sega sig fram i väntan på
vårpropositionen? Vad är det för ideologiska skäl som
gör att man inte kan tänka sig att föreslå att man tar
bort de individuella gränserna och ser familjen som en
helhet? Eller kan kanske Maj-Inger Klingvall tänka
sig det?